Kommer ni ihåg när det var januari och vi stretade fram i mörker och kyla? Eller februari när snön envist låg kvar på marken, med ett förrädiskt istäcke inunder sig?
Jag minns att jag tänkte att våren måste komma snart, jag orkar inte frysa mer.
Bästa tiden
Så plötsligt var det slutet av mars och en efterlängtad påskhelg infann sig. Så skönt! Knappt var den över så var det dags för 1 maj och ungefär två minuter senare kom Kristi himmelsfärd.
Nu är vi inne i mitten av maj och jag fattar ingenting, vart tog tiden vägen?
Det är bitterljuvt med vårens alla lov och helgdagar. Å ena sidan skönt med extra ledigt och att sommaren snart är inom räckhåll. Å andra sidan ett stresspåslag när arbetsveckan förkortas men samma mängd jobb ska hinnas med. Lägg därtill att barnens skolor gärna slänger in en kläm- eller studiedag som inte får glömmas bort i planeringen.
Jag tycker egentligen att den här tiden på året är den bästa. Det blir bara ljusare, värmen är allt mer konstant, träd och blommor vaknar till liv igen. Allt härligt ligger framför oss.
Hinner inte med
Samtidigt skapas också en stress, jag vill inte att det ska ta slut så himla snabbt. Jag vill hinna njuta av de knoppande syrénhäckarna, årets första glass och att stanna upp i känslan när jag plötsligt kan lämna på förskolan UTAN överdragsbyxor och vantar.
Men jag hinner liksom inte med.
Samtidigt innehåller våren så många förberedelser som ska bockas av. Det ska planteras blommor och köpas nya gympaskor. Fyllas på med luft i cykeldäck och sommarsemestern ska planeras. För varje år blir jag lite bättre på att sänka kraven (nej, det blev inga påskliljor i krukorna i år). Men pulsen höjs ändå.
När det känns som att varannan vecka innehåller en extra helg är det oundvikligt att tiden snabbas på. Men trots allt är det skönt att det just nu är vår.
I alla fall i fem minuter till.