Jag hinner knappt komma in i anrika Music-a-Matic-studion på Tredje Långgatan förrän Henryk Lipp ivrigt spelar upp Baula. Ett isländskt band rotat i Göteborg som han just nu jobbar med. Så dröjer det heller inte lång stund förrän han förtjust bjuder på musik från Fågelle, en ljudkonstnär med popambitioner.
– Hon är en one women-band, karismatisk, en poet, säger han förtjust.
– Jag vill muta in de vita fläckarna på kartan. Det är det som driver mig.
Han har haft sin musikaliska bas på Tredje Långgatan sedan 1984, då han flyttade sin studio från rivningskvarteren på Drakgatan i Gårda. Studion Music-a-Matic blev snabbt mytomspunnen och också inspelningsplatsen för den kreativitet som snurrade kring skivbolaget Radium 226.05, med grupper som Cortex, Sator, Union Carbide Productions och Stonefunkers.
Nu rinner tiden ut för studion, något som Henryk Lipp är medveten om.
– Jag ser utvecklingen och vad gentrifiering gör. Konstnärer flyttar in i ruffiga kvarter, sen kommer pengarna. Så småningom tvingas jag flytta. Men den dagen, säger han och rycker på axlarna.
– Jag ser faktiskt fram emot att flytta studion till mitt garage.
Han tar sikte på framtiden. Men har också knutit an till historien. Under sensommaren kom inte mindre än två album, som bär Henryk Lipps signatur: Cortex och Union Carbide Productions.
– Jag jobbade med båda produktionerna parallellt. Det var fantastiskt!
Union Carbide Productions album "Live at CBGB 1988" är, som titeln skvallrar om, inspelningar gjorde för 30 år sedan. Där handlade om ett rent mixarbete. Till det kom att Henryk Lipp gästade bandet vid spelningar på Liseberg och Gröna Lund i augusti och september.
– Det var som att dyka ned i ett mjölksyrebad med Stooges i 180. Det var på riktigt och jag gillar det. Jag spelade ju in deras två första album och det jag uppskattar med återföreningen är de har behållit de okontrollerbara.
Cortex, däremot, har sin udda historia. Här handlar det om försvunna inspelningstejper.
– Det fanns två inspelningstejper, men på grund av att skivbolaget inte hade betalat studion hölls en av dem inne. Den blev sedan fördärvad vid en översvämning, berättar Henryk Lipp.
Den andra behöll Carl Michael von Hausswolff, skivbolagsdirektör på Radium, men den glömdes av.
– Men så småningom digitaliserades den och det är ju helt outgivna låtar med en enorm energi, osorterat och ruffig. Det var mycket jobb, berättar Henryk Lipp.
– Vi jobbade från grunden, som alltid.
Men hur skulle då musiken ges ut...?
– Vi kom på att Freddie Wadlingutställningen på Stadsmuseet skulle avslutas. Invigningen av den var ju som en svartklubb på 80-talet med tre scener. Det var en känsla som tände en gnista. Så vi bestämde att dela ut Cortexskivan gratis till avslutningen.
Något som Göteborg Direkt skrev om i augusti.
– Att jobba med Freddie Wadling var otroligt roligt. Han hade en självklar substans och inget konstlat.
Henryk Lipp lever för – och av – musiken. Han inser att den tar mycket tid, men har hela tiden ambitionen att utveckla skapelseprocessen.
– Jag vill ju jobba med egna grejer. Men jag jobbar för mycket. Samtidigt, jag får inte hamna i ett mellanläge. Då surnar mjölken.
