SFI-kursen är slut, det är rusning till grytorna i Bergsjöns församlingshem. Ris, potatis, sallad, köttfärsröra och lasagne. En pensionerad präst har tagit med sig hembakad äppelkaka till efterrätt. Det är en salig blandning av människor som samlas för torsdagslunch; kyrkfolk, Bergsjöbor och papperslösa. En av de senare är Muna.
Hon kom till Sverige från ett land i Mellanöstern för elva år sedan och har levt som papperslös större delen av den tiden.
– Jag kommer inte någonstans. Jag kan inte jobba, jag kan inte studera. Det är mycket jag inte har kunnat göra under elva år. Jag är i behov av hjälp, hela tiden. De som kom samtidigt som jag och fick stanna har jobb och hus, men inte jag. Och det beror bara på ett papper, säger Muna och drar med handen över sitt lätt gråsprängda bruna hår.
– Ingen tjänar på det. Jag förlorar på det, Sverige också. Men jag har det ändå bättre här än i landet jag kommer från.Hon skakar på huvudet.
– Men många människor har en värre situation, säger hon. Andra behöver mer stöd än jag.
Nu går Muna på kyrkans svenskakurs alla vardagar utom onsdagar. Då är hon volontär vid kyrkans matutdelning.
– Det brukar vara ungefär 200 personer som söker hjälp, det är flera nya ansikten sedan i somras. Ibland räcker maten, ibland inte, säger Muna. Jag brukar ge barnen klubbor. De blir så glada; glömmer sin situation för en stund.
Till Bergsjöns församling söker sig människor i behov av rådgivning, samtal eller mat. Ett nätverk av ideella organisationer hjälps åt att ge den hjälp som behövs.
– Vi försöker hjälpa de papperslösa vidare i livet, så att det skapas en hållbar tillvaro, säger prästen Henrik Törnqvist. Så att de kan fatta välgrundade beslut om sin och sina barns framtid. Ett liv som papperslös är ingen framtid.
Henrik Törnqvist har jobbat i Bergsjöns församling i 10 år. Han märker att de gör skillnad.
– Jag tror att kyrkan är en säkerhetsventil för många människor i den här ofattbart svåra livssituationen. De kan berätta hur de har det, få lite hjälp och få ett sammanhang. Vi har beredskap att stanna kvar och lyssna, säger han. Men det är svårt, det svåraste är att möta ett barn där ögonen har slocknat.
Hur ofta händer det?
– För ofta. Det som gör att det går att stå ut är att vi ser hur små saker kan göra stor skillnad. Att spela pingis en stund kan göra att det börjar glimma i ögonen igen.
Henrik Törnqvist ler sammanbitet.
– Vi kan inte lösa en människas situation, men vi kan hålla dörrarna öppna för varje människa som söker sig hit, även om samhället ser ut som det gör.
För det är Muna tacksam. Hon är mätt efter en portion lasagne och tackar nej till efterrätten.
– Hjälpen från Bergsjöns kyrka gör att jag kan äta. För jag har ingenting. Vi är många som inte har det. Och jag är så tacksam för allt, säger hon. För människor som inte har något betyder små saker mycket.
