Målet var Kastela i Kroatien, starten hemma i Brevik på Lidingö. En månad och 200 mil på elcyklar rymdes däremellan för det pensionerade paret Muje och Staffan Thibblin.

– Vi fyllde 70 år i somras och tänkte att det var dags, säger Muje.

– Vi har också varit tillsammans i över 50 år, så vi känner ju varandra väl. Och det är roligt att hitta på annorlunda grejer, säger Staffan.

De gillar utmaningar – men att cykla nästan tio mil om dagen har de inte gjort tidigare.

Cyklarna klarade resan riktigt bra – för det mesta.

Privat

– Vi är inga hurtbullar på det sättet. Sedan är det inte så att vi ligger på sofflocket. Men våra barn har tjatat lite på oss om att vi ska träna mer, så vi tänkte ge dem svar på tal nu, säger Muje.

Äter gott

– Vi har hållit det lite hemligt för vi visste inte om vi skulle klara det. Våra barn har däremot vetat om det.

Muje och Staffan har ett litet hus i Kroatien och de har tidigare bilat sträckan flera gånger.

– Så fick vi för oss en dag att: ”Tänk, man kanske skulle cykla”. Sedan skrattade vi åt det, säger Muje.

Hur känns kropparna nu när ni har kommit fram?

– Vi har aldrig mått så bra som nu faktiskt. Och vi badar, det är fortfarande uppåt 25 grader i vattnet. Vi äter och dricker gott, säger Staffan.

– Vi har slappat med gott samvete kan jag säga, säger Muje.

Med knapp marginal slapp paret undan ovädret Boris som drabbade delar av Europa hårt. Cyklarna klarade sig bra med undantag för en punktering och byte av en växelkasett. Genom Polen var cykelvägarna dock skröpliga.

Raska resenärer

– De fungerade nog bättre för mountainbikes, inte för pensionärer som ska fram. De flesta cyklister vi mött har varit unga och raska. De cyklar jättefort på tävlingscyklar och vinkar glatt när de ser oss med våra cykelväskor. Vi har stöttt på många vänliga människor längs vägen, säger Muje.

Vad var mest utmanande?

– Trafiken. Speciellt i Kroatien och Slovenien. Man cyklar på trafikerade vägar. Det här är ingenting vi skulle önska att våra barn gjorde, säger Staffan.

– Man måste också vara på helspänn och titta efter gropar i vägen – samtidigt som en lastbil eller en buss kör om, säger Muje.

Resan har även gått genom små byar med majsodlingar och vinrankor. Och upp genom bergen.

– Ibland är det tusen meter upp och sedan ska man ner och över nästa berg. Det är nästan värst att cykla neråt för man måste bromsa hela tiden, säger Staffan.

– Det har känts roligt varje morgon när vi har börjat cykla. Sedan har vi cyklat i stort sett hela dagarna. Och hållit sams. Vi mår bra av att ha projekt ihop, säger Muje.

Privat