En gång i tiden stod det en pissoar på Karlavägen. En helt vanlig pissoar, för de flesta. Men för de polska spionerna i Stockholm under det kalla kriget hade den ett helt annat syfte.

– Det var inte uppseendeväckande att någon gick in på en pissoar på väg hem från jobbet på polska ambassaden. Det ingen visste var att det fanns en så kallad död brevlåda där inne, säger Thomas Magnusson.

Han var tidigare signalspanare med inriktning på Sovjet, men är i dag förläggare på Medströms bokförlag. Tillsammans med ett helt gäng experter inom underrättelse- och säkerhetstjänst har han skrivit en bok om spionernas och underrättelsetjänstens Sverige.

Från arkiv i Warszawa och Prag hämtade Thomas hem mänger av kopior på olika dokument, kopplade till spionverksamheten som bedrevs i Stockholm under kalla kriget, ytterst för Sovjets räkning. Där fanns kartor över var många av de döda brevlådorna fanns utplacerade – mitt framför näsan på stockholmarna.

Thomas Magnusson och Michael Fredholm står vid platsen där spiongömman i en pissoar fanns under det kalla kriget. Nu finns där bara ett gäng buskar.

Pekka Pääkkö

– Den äldsta döda brevlådan som man känner till är från 1617 men den här metoden fanns garanterat innan det. Spionverksamheten har i det stora hela alltid sett likadan ut, säger medförfattaren Michael Fredholm, historiker med många års erfarenhet av underrättelsetjänst.

Förtroende centralt

Under de senaste åren, framför allt efter Rysslands invasion i Ukraina, har det talats om att ett nytt kallt krig är på gång. I slutet av april rapporterade Svt att fem ryska diplomater skulle utvisas. Michael blev inte förvånad när det skedde.

– Alla länder bedriver underrättelseverksamhet. Den tekniska biten av spionage är mer komplicerad i dag, men på det stora hela ser det ut ungefär som det gjorde under kalla kriget.

– Möten, människor och personliga förtroenden är fortfarande centralt, säger Thomas.

Han understryker att spionage är dåligt, men att det samtidigt är viktigt att länder vet mycket om varandra. Michael håller med.

En död brevlåda vid Sophiahemmet, markerat med ett rött streck och en beskrivning på polska.

Medströms Bokförlag.

– Varför har länder diplomater? Och varför har vi en underrättelsetjänst? Det är för att förstå saker om varandra och få information så att vettiga beslut kan tas. Annars är det bara gissningar, vilket i värsta fall kan leda till onödiga krig.

I boken finns även brev, detaljerade ritningar och kartor. Bengt Nylander, tidigare chef för kontraspionaget på Säpo, är en av författarna till bland annat kapitlet om döda brevlådor.

För honom känns det bra att äntligen kunna berätta mycket av det som varit sekretessbelagt så länge.

En beskrivning av ett gömställe under en av toaletterna på ABF-huset i Stockholm. Ett välbesökt hus och vem höjer på ögonbrynen av att någon besöker toaletten? En beskrivning av mötesplatsen, i korsningen Nybrogatan och Riddargatan. Ett av alla de dokument som Thomas Magnusson fick med sig hem.

Medströms Bokförlag.

– Under många år har vi haft många ryska underrättelseofficerare som bedrivit verksamhet i Sverige och man har låtit det pågå. De är väldigt konservativa i sitt sätt att arbeta och efter ett tag lär man sig inom kontraspionaget.

Storhetsvansinne

Många av breven, kartorna och ritningarna visar på det som både Michael och Thomas menar är kärnan i all spionverksamhet: Människorna. En detaljerad teckning över en telefonkiosk där ett gömställe fanns har både telefonkataloger och en fint skissad telefon.

"Säpo inifrån" är en annan bok utgiven på Medströms förlag, författarna är Bengt Nylander och Lars Korsell. Även den avhandlar det kalla kriget, bland annat.

Pekka Pääkkö

I ett annat kapitel visar det sig att Ryssland fått tillgång till en mängd bilder på Säpochefer genom att polisens egen fotograf mutats med en flaska vodka.

– Det är evigt mänskligt. Både jag och Michael behärskar ryska och kan mycket om den ryska kulturen från tiden som signalspanare, vilket är viktigt om man vill förstå de här fenomenen.

– Utöver det så är minnet kort, folk har glömt hur det var under kalla kriget. Därför är det viktigt med en bok som berättar så initierat som möjligt, säger Michael.

Thomas har inte stött på någon större överraskning i sin bearbetning av materialet från de utländska arkiven, snarare tvärtom. Många av de rykten och farhågor om spionage under det kalla kriget har visat sig vara just rykten.

En karta över var pissoaren vid Karlaplan finns belägen, och var den döda brevlådan hittas. Ett av alla de dokument som Thomas Magnusson fick med sig hem.

Medströms Bokförlag.

– Fantasin är nästan alltid värre än verkligheten. Det målas upp en bild av att det är värre och mer dramatiskt än vad det egentligen är. Många spioner hade, och har än i dag kan jag tänka mig, en alltför storslagen självbild och drömmer om att spela en roll i historien.

– Men i själva verket kanske informationen inte ens fyllde fyller ett syfte för mottagaren, säger Michael.