1987 satt Annika Blennerhed på legendariska skivbolagsägaren Chris Blackwells kontor för Island records. Hör honom säga att hon är fotogenique och att hon måste flytta till London för sin karriär. Onekligen lockande för en ung svenska med en spirande solokarriär.
Hon har sedan något år tillbaka kommit med kritikerrosade "Light of love", ett album med låtar där texterna är baserade på dikter av Dorothy Parker. Turnéer, tv-framträdande, radio- och tidningsintervjuer. Jo, Annika Blennerhed är i fokus. Framtiden är lovande.
Men i London väntar något annat.
– Jag träffade Max, Albins pappa, flyttade till Sverige och han kom efter med en gitarr i ena handen och en resväska i den andra. Vi levde aldrig ihop, kanske för att vi var alldeles för lika, funderar hon.
Blev gravid
Men kärleksaffären gav alltså en graviditet och 1988 kom Albin Lee Meldau till. Artistkarriären fick vänta.
– Där och då sadlade jag om. Mina barn behövde mig, säger hon som nu är mor till tre söner, alla på sitt sätt skapare av musik.
Så blev det också med eleverna i det som kommit att bli hennes yrke: musiklärarens.
– Jag fick barnen att skriva musik och sätta upp föreställningar. Jag kan det där med att skapa ur ett kreativt kaos och det är något som alla blir glada av. Men hos mig blir det inte mycket kvar.
Skapande på kö
Nej, Annika Blennerhed är verkligen inte bitter eller besviken. Men hon har helt enkelt låtit sitt eget skapande stå på kö i väntan på andra tider. Nu är den inne.
– Jag har lyft locket på Pandoras ask för mitt skapande. Allt kan hända och det är dags att skörda. Jag har så mycket låtar att jag skulle kunna spela in ett album per år i tio års tid.
För tre år sedan släppte spärrarna. Efter att i många år hållit musicerandet inom hemmets fyra väggar stod hon plötsligt på scen inför utsålt hus på Nefertiti.
– Det var då jag beslutade mig.
Nu är hon, som Annika Irene, skivaktuell med " Chaos is my regularity", albumet som är inspelat och producerat av Pedro Ferreira i Spinroad Studios. Han som fick sitt genombrott med Darkness och prisades med en Brit award för det.
– Jag har gjort det lätt för mig och använder Albins musiker: Gibril Cham, trummor, Simon Andermo, bas, och gitarristen Erik Ivarosson. Min vän och ackompanjetör, gudabenådade pianisten Per Johansson är också med. Han har funnits för mig sedan 90-talet.
Hyst tvivel
Annika Blennerhed är stolt över sitt album. Men har hyst sina tvivel.
– Jag är en skuld- och skamtant. Har undrat om jag är för gammal och ägnat mig åt mina fel alldeles för mycket. Men samtidigt har det blivit väldigt bra musik ur det. Nu då livet har blivit lugnar känner jag att det är min tur.
Tillsammans med textförfattaren, amerikanskan Linda Schenk, har texterna fått sin relevans.
– Någon svengelska ska det inte bli, säger hon bestämt och fortsätter skrattande.
– Albin retar mig för mitt brittiska upper class-uttal, men jag har ju fått hjälp från Max och pojkarna. Texterna är hundra procent upplevda, som det ska vara. Jag behöver bara en fras, en inriktning från Linda, sedan pratar vi oss samman. Det blir bra. För jag har levt ett liv och ångrar ingenting.
