– Vi växte upp på Rusthållarvägen allihop. Eller nästan alla, säger Lasse Lundvall och nickar mot bordsgrannen Peter Thimgren som kom till Rotebro från Gotland som 15-åring.

Lasse Lundvall skickar en passning till bordsgrannen Peter Thimgren. Jan Åke Carlsson närmast kameran.

Stefan Källstigen

Det är fredag strax efter 11 och gänget har redan kommit igång, med fika och munhuggande.

Stämningen är kärvänlig och alla runt bordet känner varandra utan och innan.

– Många av oss lärde känna varandra i sandlådan när vi var 4–5 år. Sedan har några tillkommit, framför allt genom att vi har spelat fotboll och hockey ihop, och en del även bandy, säger Jan Åke Carlsson.

Kallades för Manhattan

En av få ”utbölingar” är Jouni Ilanen. Han växte inte upp på Gotland som Peter Thimgren, men väl i villakvarteren i Gillbo. Även det en annan värld än Rotsunda på 1950-talet.

– Ja, jag bodde på rätt sida järnvägen, inte med slöddret här, säger Jouni och skrattar.

Hela Rotsunda kallades för Manhattan på den tiden och barnen i Gillbo varnades av sina föräldrar för att gå dit.

– Det blir bara djävulskap, det är livsfarligt, sa de om oss, säger Jan Åke.

Varför Rotsunda gick under namnet Manhattan vet ingen i gänget säkert, men de spekulerar gärna.

– I Gillbo fanns ju bara villor och här kom höga hus helt plötsligt. Och fort gick det, pang sa det ju bara i slutet på 1940-talet, säger Jan Åke.

– Och i fint motljus såg silhuetten av Rotsunda faktiskt ut som Manhattan, säger Bozze Wahlgren.

Hasse Eliasson, Bozze Wahlgren och gängets tipparmaster Kenneth Andersson. "En gång vann vi en jävla massa pengar och åkte iväg på resor tillsammans. Berlin och lite andra ställen", minns Lasse Lundvall.

Stefan Källstigen

Sågs på fiket i Rotsunda

Redan i ungdomen när de idrottade ihop brukade de ofta ses på fiket i Rotsunda. Det var en samlingspunkt inför matcherna, men även annars.

– Man kunde gå dit lite när som helst, alltid var det några där, minns Lasse.

Här låg fiket i Rotsunda där gänget förr om åren brukade ses, inte minst inför att de skulle iväg och lira fotboll eller ishockey.

Stefan Källstigen

Med tiden spreds gänget ut och kontakterna blev mer sporadiska.

– Vi började umgås igen när vi blev pensionister. Det började med att vi tränade tillsammans på Friskis&Svettis tre gånger i veckan, säger Jan Åke.

Billigt kaffe

Pandemin satte stopp för träningen, men när samhället öppnade upp började de ses igen.

Sedan dess träffas de gamla vännerna, på Stora Coops fik i Rotebro Handelsplats varje måndag, onsdag och fredag.

– Varför vi ses här? Det är billigt kaffe. Att gå till centrum och betala 60 spänn för en kaffe och en bulle, näääe, säger Lasse.

Lasse Lundvall, Jouni Ilanen och Berra Andersson.

Stefan Källstigen

Några av dem tränar fortfarande ihop, men de flesta nöjer sig numera med att ses och fika.

– Nu bygger vi upp kroppen på annat sätt, säger Jan Åke och klappar sig på magen.

"Inte bara blajsnack"

Utöver gamla minnen och interna skrönor snackar de om vad som händer inom idrotten och i samhället i stort.

Gamla tiders midsommarfiranden i Gillbo kommer på tal. ”Ni minns väl tävlingen? Man skulle klättra uppför en såpad stång. Min kusin flög ju upp, han hade kådat in händerna!” säger Jan Åke.

Stefan Källstigen

– Det är mycket åsikter hit och dit och vi avhandlar allt. På så sätt håller man igång roten. Och det är inte bara blajsnack utan även seriösa grejer, det är inga dumskallar jag har som polare, förkunnar Jan Åke.

Bozze som är yngst i skaran berättar att han brukar kalla träffarna för ”gubbfika”. Men något namn på gänget finns egentligen inte.

– Min fru brukar kalla oss för ”expertpanelen”, säger Jan Åke och skrattar.

Så blir han allvarligare för en stund.

– Det är inte klokt egentligen, att vi är nästan allihop från Rusthållarvägen och att vi håller kontakten så här.

– Det beror nog i grunden på att vi kände varandra så väl när vi var barn. Det här bottnar i en jävla massa års sammanhållning, säger Lasse.