När anhörigkonsulent Ann-Charlotte Tjernberg ser tillbaka på de första veckorna av coronapandemin är det oro hon minns – men även en stor önskan att hjälpa till.
– Jag blandade handsprit hemma och delade ut till hemtjänsten och hörde då hur oroliga personalen var. Då började jag sy egna förkläden av sopsäckar som jag delade ut till hemtjänsterna.
Men en person kan knappast göra allt. Ann-Charlotte tog kontakt med volontärerna i Vänner i Väsby, PRO och SPF – och 37 kvinnor nappade.
– Även brandkåren hjälpte till. De sydde hundra förkläden på sin lediga tid.
Hon minns fortfarande den stora rädslan som präglade den tiden.
– Man läste konstanta uppdateringar om antalet avlidna, fruktansvärda nyheter. Många brukare sa upp hemtjänsten, de vågade inte träffa någon. Det blev väldigt tufft för de anhöriga att hantera då de fick ta över omsorgen.
Efter tips om att en "riktig" förklädesfabrik dragits i gång i Farsta åkte Ann-Charlotte dit med en väninna och praktiserade i slutet av april.
– De var otroligt generösa och gav oss skärbord. Jag köpte in knivar och plast och vi fick värmepistoler. Jag visste knappt hur jag skulle göra, men övade hemma i köket.
Shiragha Ziaie och Jawid Hosseinzada svetsade plastförkläden i Upplands Väsby under den första coronasommaren.
Mikael Andersson
Idén var född
– Vi blev heltända och sa att det här måste vi göra i Väsby, skala upp och bli självförsörjande. Det var fortfarande brist på skyddsmaterial, vi fick knappt några leveranser.
Här i Väsby är det okej att prova lite nytt.
Ann-Charlottes chef gav också tummen upp och föreslog sommarjobb för ungdomar. Kyrkan hade ett projekt med ensamkommande ungdomar och samarbetet var ett faktum.
– Det blev en fantastisk möjlighet att hjälpa till och även fin gemenskap mellan svenska och afghanska ungdomar.
Efter sex veckor hade nästan 10 000 förkläden lämnat Multihallen i Messingen.
– Vi fick hjälp av Väsbyfixarna och närmiljöteamet med att dela ut förklädena i samlingslokalen Rubinen.
Mot slutet av sommaren började leveranserna av skyddsutrustning komma mer regelbundet och Förklädesfabriken avslutades.
Vad tar du med dig från den här tiden?
– Jag var förvånad över hur enkelt det var. Och att vi behöver på alla nivåer i kommunen, men även hos andra myndigheter och organisationer, vara öppna för nya idéer och sätt att hantera kriser på, säger Ann-Charlotte.
Hon berättar att både politiker och tjänstemän var positiva till hennes idé.
– När en kris händer igen vet vi att vi kan hitta lösningar lokalt. Kanske inte bli självförsörjande, men vi kan producera. Det har vi ju bevis på.