”Tälta? Åh fy fan!”

Ungefär så brukar det låta när jag berättar om semesterplanerna med familjen.

Men en medlidsam blick som säger ”vad gör man inte för ungarna” fortskrider gärna samtalet utan några mer ingående frågor om campingturen.  

Det är nu femte året i rad som vi beger oss i väg med vårt tyghus och fortfarande är det sällan jag möter folk som delar min förtjusning över campinglivet.

”Jag har campat på festival så det räcker och blir över, aldrig mer”, är också en vanligt förekommande kommentar när ämnet tält kommer på tal.

Och ja, dagarna på Sweden Rocks officiella griscamping må kanske vara över även för min del, men det går liksom inte att jämföra med en mysig familjecamping på Öland.

Det är som att många, utifrån sina festivalfyllor i lervällingen i Hultsfred, bestämt sig för att hata tält.  

Jag tror att många gamla festivalcampare skulle ändra sig om de bara gav campingsemestern en ärlig chans – inte minst för oss kontorsnissar som inte kan vänta på att börja leva vårt utomhusliv på semestern.

Ännu är jag ingen fricampare, utan föredrar den ombonade campingen med fräscha badrum, en liten matbutik och hoppkuddar för barnen.

Jag längtar efter lunken, ströva mellan tält och husvagnar med rufsigt hår och för stor luvtröja, somna på fuktig luftmadrass, äta rumstempererad vaniljyoghurt på hopfällbart bord, bära diskbaljan, andas rökos från picknickgrillarna och gå barfota på solvarm asfalt.

Kanske är det minnen från min egen barndoms tältsomrar som gör att jag romantiserar campinglivet. Oavsett, så vill jag gärna föra traditionen vidare, så att mina barn i framtiden kan säga: ”Tälta? Åh fy fan vad mysigt!”