– Många säger att jag bara borde vara glad att han överlevde, men man kan ha flera känslor parallellt. Jag är glad och tacksam över den son som överlevde – och samtidigt känner jag sorg för den son jag förlorade, för allt som inte blev som vi hade trott och tänkt, säger Linn.
I juni 2015 åkte Leo iväg på ett konfirmationsläger i Ånn väster om Åre, och det var Linn som hade tjatat på honom att åka. Hon arbetade i kyrkan som ordnade lägret.
Den 16 juni ringde konfirmationsprästen till Linn och frågade om hon satt ned, för hon hade ”allvarliga saker att berätta”.
Två timmar under ytan
Konfirmanderna hade paddlat på en fjällsjö när Leo och två lägerkompisar hamnade i det femgradiga vattnet då deras kanadensare kantrade. ”Säg att han lever, säg att han lever!", ropade Linn. Men ingen kunde säga att Leo levde – för i den stunden gjorde han inte det.
Först efter över två timmar medvetslös under ytan i det iskalla vattnet hittades Leo av fjällräddare som kallats in i sökandet. Han hade då drabbats av hjärtstillestånd och kroppstemperaturen var 14,5 grader.
Leo och en av de andra pojkarna, Gabriel, flögs med ambulanshelikopter till S:t Olavs universitetssjukhus i Trondheim.
– De hade precis fått sin andra ECMO-maskin till sjukhuset, annars hade inte Leo överlevt eftersom Gabriel kom före till sjukhuset. Nu har jag fått veta att de två maskinerna i Trondheim heter "Leo" och ”Gabriel”. Väldigt fint, säger Linn.
"Sugen på glass"
Leo var kliniskt död, men tack vare ECMO-maskinen lyckades räddningspersonalen på ett mirakulöst sätt få hans hjärta att börja slå igen efter sex timmar, men om han skulle överleva eller inte var det ännu ingen som kunde säga.
Familjen kastades mellan hopp och förtvivlan gång på gång innan läkarna efter tolv dagar, på självaste "Leo"-dagen den 28 juni, gjorde ett första försök att väcka Leo.
Efter flera försök kunde Leo andas utan respirator. Han vaknade, såg sin familj vid sängen och sa "Mamma, jag är så sugen på glass”.
Skrev ner sina tankar
Linn hade utbildning i krishantering, men de teoretiska kunskaperna var inte så mycket att hålla i handen när krisen slog till i den egna familjen.
– Nej, jag var inte så bra på det då. Det enda var att jag visste att jag behövde formulera mina tankar och skriva ner det som hände, och jag fick ett block av en sköterska på intensiven.
Av tankarna och anteckningarna blev det så småningom en bok som fick samma titel som dopsången Linn hade skrivit till Leo – ”Himlen måste sakna en ängel” – och kom ut i april 2018.
Nu har Linn kommit med en fristående uppföljare, också den självbiografisk, som heter ”Ett sorgkantat mirakel”.
– Den första boken handlar mycket om händelsen och vårdtiden, och om det första året efter. Mycket av det är speciellt för oss. Den nya boken skrev jag för att jag ville vinkla det mer allmängiltigt och ta fasta på den sorg man känner när det inte blir som man har tänkt sig. Nu under corona lever vi ju alla med ett slags kollektivt inställt kalas, säger Linn.
I sommar har det gått sex år sedan olyckan och Leo har blivit mycket bättre sedan det första året då han först satt i rullstol och var väldigt beroende av sina föräldrar. Men följderna av olyckan märks ändå, om än inte vid en första anblick.
– Fysiskt märker man inte mer än att han haltar på grund av ett skadat ben. Det är de kognitiva utmaningarna som är svårast med ett nedsatt närminne och svår hjärntrötthet. Jag kan säga att han ska borsta tänderna och så har han glömt det några sekunder senare. Dessutom har han inte så många minnen kvar av livet före olyckan.
Linn älskar Leo för den han är i dag, men kan samtidigt sakna den son hon förlorade och den kille han borde ha blivit.
Vår relation är bara fyra år gammal
Det är kring dessa känslor ”Ett sorgkantat mirakel” kretsar, att det är i skillnaden mellan hur vi tänkt våra liv och hur det sedan blir som sorg och besvikelse uppstår och att sorg inte är något man går vidare från – utan något man går vidare med.
"Det barn jag bar inom mig och i min famn så många år finns inte riktigt mer. Jag har fått en annan son och vår relation är bara fyra år gammal. Den är trevande och skör och samtidigt starkare än någonsin", skriver Linn.
Boken är personlig, men samtidigt en utsträckt hand till alla vars liv inte heller blev som det var tänkt. Budskapet är att vi visst kan vara glada och tacksamma samtidigt som vi sörjer och är besvikna.
– Mycket är allmängiltigt med att vara med om något sådant här. Vi kan inte älska utan att riskera att förlora. Det ingår i livet, vi kommer inte undan. Vi måste lära oss att förhålla oss till det. Att sörja är att fortsätta älska det man har förlorat, säger Linn.
Har startat en podcast
Utöver en ny bok har Linn precis startat en podcast som heter Sorgkantad där hon samtalar med andra sorgkantade personer om hur vi lever vidare – trots och tack vare allt.
– Den nya boken är utgångspunkt men jag pratar med dem om vad som händer i sorgen och hur det har påverkat dem i livet. Vi kommer fram till hur lika vi är, men det finns också olikheter. Det är viktigt att koppla ihop oss med andra och spegla oss i andra som har varit med om samma eller liknande saker.
Mia Bryngelsson, Aron Andersson och Håkan Nesser är några av gästerna, men i första avsnittet var en speciell person hedersgäst.
– Leo! Han är trots allt upprinnelsen till båda mina böcker och därmed till den här podcasten. Jag pratar med honom om livet före och efter, undrar över hans tankar och känslor om vad som hände och hur det påverkar honom i dag. För att Leo överlevde är inget annat än ett mirakel, ett sorgkantat mirakel.