Vardagsrummet hos Anetas familj är fyllt av fotografier på hennes bror Mikael, både som tonåring och vuxen. På ett vitt skåp står en nalle av rosor, flera kors, tända ljus och metallprydnader med texten brother och miss you.
– Den där bilden är från vårt bröllop, han var så glad då, berättar Aneta.
Hon tar upp en kikare som ligger på skåpet och går bort till fönstret i hemmet i Botkyrka.
– Här brukar jag stå och kika, man ser lamporna vid graven, säger hon.
Mamma Barbaras ögon fylls av tårar och hon darrar när sonen kommer på tal.
– Jag saknar honom så mycket, säger hon och tystnar en stund innan hon orkar fortsätta.
– Jag känner att min ena halva är begravd med honom och att den andra lever här.
Mikael bodde hos henne sedan han för tio år fick en hjärnblödning. Även hans 13-årige son bodde där varannan vecka och kom ofta på besök andra dagar.
Fler nyheter från ditt område – prenumerera på Mitt i:s nyhetsbrev Kvarteret!
Hela livet förändrades
Sonen, som då var 12 år, var med när Mikael sköts till döds i tunneln vid badhuset i Skärholmen den 10 april.
Men efter mordet har han inte vågat komma till sin farmor på grund av alla minnen. I stället träffas de hos Aneta och umgås och försöker bearbeta situationen tillsammans.
– I början ville han inte gå in här alls på grund av alla bilder, sedan gick han in men låg med ansiktet vänt mot soffan. Jag vill att han ska vänja sig att se bilder på sin pappa, säger Aneta.
På vardagsrumsväggen finns fler bilder på Mikael och texter och brev.
Angie Gray
Barbaras liv ser helt annorlunda ut nu.
– Jag sitter mest hemma och vill inte träffa folk, inte ens mina vänner, säger hon.
Även Anetas och Elias tre barn förändrades. Ett av dem som alltid brukade prata tystnade. Nu börjar de sakta komma tillbaka, men en inre oro gör att föräldrarna alltid vill ha mobilkontakt med dem när de inte är hemma.
Händelsen är alltid närvarande i familjens vardag, både på hemmaplan och på andra platser. Aneta som arbetar vid Kungens kurva har fått trösta kunder som brutit ihop och gråtit över det som hänt.
I mötet med kollegor och bekanta kan det bli jobbigt eftersom de vet vad som hänt, men inte vet hur de ska hantera det.
– Folk tycker inte de kan säga ”hur mår du”, så då vet de inte vad de ska säga och det blir stelt. Bördan hamnar på mig att starta konversationer och det blir väldigt tungt och det känns som ett spel.
Elias, Aneta och Barbara tycker inte att de har fått hjälp att bearbeta det trauma som de utsatts för.
Angie Gray
Svårt att få hjälp
Det har nu gått sju månader sedan mordet – månader av ångest, oro och tankar.
Men någon riktig hjälp att bearbeta traumat har familjen inte fått. Anetas bästa vän, som förlorade sin 12-åriga dotter Adriana i en felskjutning i Botkyrka 2020, fick hjälp av specialister på liknande trauman på Karolinska i Huddinge.
Aneta har upprepade gånger försökt få komma dit, men det krävs remiss och någon sådan har hon och hennes familj inte fått eftersom hon som syster inte räknas som nära anhörig. Hon har fått prata med en kurator men det har inte gett henne verktygen för att komma vidare. De har även försökt få hjälp via sitt försäkringsbolag men utan framgång.
– Vi är brottsoffer men kan inte få hjälp, trots att vi stångat oss blodiga. Det är väldigt orättvist. När sådant här händer borde man bli erbjuden hjälp automatiskt, säger Elias.
Inte heller Barbara har fått det stöd hon önskar.
En bild på Mikael från hans ungdom och ett av de brev och kort som lagts på minnesplatsen.
Angie Gray
Åtal inom kort
I december väntas åklagaren väcka åtal mot tonåringen som misstänkts för mordet och flera andra inblandade. Familjen hoppas att det ska göra det lättare att gå vidare, men det väcker också oro för egna och andras reaktioner.
– Jag vet inte hur jag ska överleva det här. Vi har sett mördaren på bild, men det ska bli väldigt jobbigt att möta honom. Jag undrar vad han kommer att svara och om han kommer att sitta där och hånle, säger Aneta som minns det scenariot från Adrianas rättegång.
De tycker att det behövs krafttag för att komma åt de gängkriminella. Både hårdare straff och förebyggande arbete redan från förskolan.
– Man måste förstå vad som är rätt och fel och att handlingar får konsekvenser. Inte bara för den som förlorar sitt liv utan för alla runtomkring, hela deras liv förändras. Även mördarens familjs liv, säger Elias.
De vill också se ett större föräldraansvar.
– Våra barn vill också ha dyra prylar, men vi är inte villiga att begå brott för det. Det har vi fått med oss hemifrån. Har man skaffat barn har man ett ansvar att ta hand om dem och klarar man inte av att ta det så får man be om hjälp att få dem fosterhemsplacerade, säger Aneta.
Anetas och Elisa 8-åring har ritat teckningen på Mikael.
Angie Gray
Julen närmar sig, men i år känns den inte lika lustfylld eftersom en stol kommer att stå tom. Aneta som älskar att julpynta brukar ha sin julstad här på skåpet i vardagsrummet, men i år har den inte kommit upp.
– Det är svårt att rensa bort någon och bara packa ner i lådor, men jag ska försöka ta bort lite, säger hon.
För även om hon rensar finns flera foton och Mikaels saker kvar. Där finns även brev och kort som barn och vuxna skrivit och lagt vid minnesplatsen. Aneta har sparat och läst dem alla.