Den 14 oktober är det för 26:e (!) gången säsongspremiär för dokusåpornas moder: "Robinson". På en ö utses den bästa och mesta överlevaren.

Den här gången med en Väsbybo i rutan. Monireh Vandi, 49, från Bollstanäs hade under många år sett tv-programmet hemma i soffan.

– Jag kände bara att jag måste vara med. Kunde jag lära mig svenska och komma in i samhället som invandrarkvinna borde jag kunna klara mig på en ö utan mat, säger hon och skrattar.

Men det fanns ett hinder – Monireh kunde inte simma.

– Jag var rädd för vatten när jag var liten. När jag växte upp i Iran fick inte kvinnor simma och bada ute så det var svårt att lära sig simma.

När ansökan var inskickad förra hösten la hon sig därför i hårdträning.

– Jag simmade på Vilundabadet två timmar varje kväll efter jobbet. Det kan inte vara så svårt, tänkte jag.

Bra julklapp

Vid jul fick hon veta att hon kommit med och inspelningarna på ön El Nido i Filippinerna gjordes ett par månader senare.

– När jag träffade de andra deltagarna för första gången slogs jag av hur långa och vältränade alla var. Jag är 1,52 och tänkte "hur ska det gå?" Men jag har bra självförtroende, säger hon.

Monireh Vandi (längst ner till vänster) med sin grupp i Robinson. I år ska tre lag bli två.

TV4

Hungrig på riktigt

Att vara med i Robinson var en dröm som gick i uppfyllelse.

– Ön var en fantastisk plats, men man är verkligen hungrig på riktigt. Första perioden åt vi bara bara kokos och vatten. Jag var helt slut. Man somnade med tom mage och vaknade med tom mage.

Hon berättar att fokus följaktligen var på mat – och på tävlingarna. De letade cassava och banan för att överleva.

– Vid lägerelden på kvällen pratade vi nästan bara mat och recept. Det var väl ett slags överlevnadsstrategi.

Alla fick ta med sig en personlig sak. Monireh valde lite otippat ett dominospel.

– De andra sakerna jag föreslog blev inte godkända, som en hängmatta. Så jag fick lite panik och tog ett foto av ett dominospel som min man brukar spela. Och det blev godkänt!

Hon berättar att det faktiskt fyllde sin funktion.

– Det blev en jättebra grej för den sociala biten. När folk var hungriga och trötta kunde de skingra tankarna och bli lugna av lite dominospel.

Monireh Vandi, 49, från Upplands Väsby.

Privat

Vad saknade du mest under tiden på ön?

– Min man och mina söner. Och faktiskt också mobilen, man märker hur beroende man är av den. Och så fort man såg något fint som man ville fota, som en sten eller snäcka, letade man efter mobilen.

Varför tror du att just du valdes ut av 20 000 sökande?

– De såg nog mitt engagemang och min vilja. Och min bakgrund, att jag har kämpat och kommit någonstans. Det är kanske inte så många invandrarkvinnor som söker till programmet.

Skulle du tipsa andra att söka?

– Ja, absolut. Jag har sagt till mina kollegor att det var en av de bästa saker jag gjort i mitt liv. Jag utmanade verkligen mig själv. Och alla kan vara med. Det handlar om hur mycket du klarar av. Och man får vänner för livet.