Vi träffas på Erol Tümens mottagningsrum på Klockarvägen. Ljuset silas genom de neddragna persiennerna.

– Ibland träffas vi på andra ställen, men många kommer hit. En del vill att persiennerna ska vara neddragna, säger han.

Erol Tümen är uppsökare på socialtjänsten och arbetar med kommunens avhopparverksamhet. Han hjälper de som vill lämna sitt kriminella liv.

De senaste åren har det varit ett ökat tyck. Från ett par förfrågningar om året till mellan 10 och 15. Men i den senaste våldsvågen har en ny fråga dykt upp.

– De undrar vad som kommer att hända med deras anhöriga. Det är en ny trend i den våldsvåg som är nu. Det är en stor fråga för dem. Det är en osäkerhet i luften, säger Erol Tümen.

Under året har det varit ett antal skjutningar, sprängningar och hus som satts i brand där anhöriga eller människor helt utan koppling till den kriminella miljön har drabbats.

– Jag tror inte att kommunen eller polisen varit beredda på det här heller. Att ge sig på anhöriga och elda upp hus; det har eskalerat. Det är ett krig eller en terror som pågår. Man ger sig på oskyldiga människor.

Erol Tümen träffar många av de som vill hoppa av på sitt rum på Klockarvägen. En del vill ha persiennerna neddragna.

Pernilla Fagerström

Kan bli aktuellt flytta familjer

Hotbilden mot anhöriga hänger ihop med hierarkin i det kriminella nätverket.

– Det beror på vilken position man hade i gänget. Är man skyldig pengar? När någon vill hoppa av görs alltid en polisbedömning om hotbilden och en skyddsbedömning, säger Erol Tümen.

Linda Hellström är lokal avhopparsamordnare inom polisen och hon bekräftar bilden.

– Vi har tittat på möjligheten att flytta en hel familj. Vi har inte gjort det än men vi tittar på det. Det kan bli aktuellt, särskilt om de är i 20-årsåldern och det finns yngre syskon, säger hon.

Samtidigt kan oron för anhöriga också motivera kriminella att byta liv.

– Vi märker att det finns en större oro hos de kriminella eftersom deras familjer kan råka illa ut. De kanske inte har tagit beslutet att lämna själva, men de är rädda om familjerna, säger Linda Hellström.

Att hoppa av är en lång process. Ofta tar det mellan 15 och 18 månader att helt byta liv. Och ofta får den kriminelle byta bostadsort.

– Först måste jag träffa dem och kolla motivationen. Ibland kan de bestämma sig på en dag, men det kan också ta veckor eller månader, säger Erol Tümen.

Anhöriga skriker efter hjälp

Han arbetar med vuxna – de som han hjälper nu är mellan 20 och 35-årsåldern – men det är ändå ofta föräldrar som tar kontakt. I takt med den eskalerande våldsspiralen har också samtalen från anhöriga ökat.

– De skriker efter hjälp. Vi måste jobba mer med de anhöriga, det är ofta de som kan påverka klienten. Tyvärr har vi tappat flera barn i de kriminella nätverkens händer. Nu gäller det att inte ge upp. Alla vi myndigheter måste synas i områdena, ge stöd och visa att vi finns och att det finns en annan väg att gå.

Och även om det är en tuff process att helt bryta med sitt gamla umgänge klarar de flesta av det. Erol Tümen berättar att mellan 80 och 90 procent har börjat ett nytt liv med arbete eller studier.

Flera jobbar själva med avhopparverksamhet och Erol Tümen har fortfarande kontakt med dem.

– De är tacksamma och känner att de vill ge tillbaka.

Varje avhoppare kostar omkring 1,5 miljoner kronor. Huddinge öronmärker inte pengar för avhopparverksamheten utan det ingår i socialtjänstens budget. Hittills har inte kommunen behövt säga nej till någon som söker hjälp.

– Jag kan förstå människor som tycker att det är kostsamt och undrar varför de ska ha den här hjälpen, men vad är lösningen? Vi måste möta de här unga människorna och visa att det finns en annan väg, säger Erol Tümen.

Ju fler avhopparna blir desto svårare blir det att hitta orter där de inte riskerar att stöta ihop med andra kriminella som vet vilka de är.

– Snart kommer det inte finnas ställen att placera dem, det är nästa utmaning.