Fem år har gått sedan covid kom till Sverige. Micael Pettersson, rektor för Mälarhöjdens skola, var i skidorten Säfsen på sportlov. I slutet på veckan lade han ner skidåkningen. Han insåg att skolan, då med drygt 1 100 elever, riskerade att drabbas mer än andra.
– Mälarhöjden är ju ett område där folk har det ganska bra och jag förstod att många var på skidresor nere i Europa. För mitt inre såg jag rubriker som "Mälarhöjdens skola hubb för spridning", berättar han när Mitt i träffar honom i skolan en fredagsförmiddag i februari.
Micael Pettersson fick själv covid våren 2020. "Jag var hemma i två veckor och var fruktansvärt trött efteråt", minns han.
Martin Svensson
50 elever utomlands
Situationen var ny och okänd. Micael Pettersson insåg att han snabbt måste kontakta övriga skolledningen, elevhälsan andra nyckelpersoner för att göra upp en plan. 50 elever var i södra Europa på sportlov, fick han veta. Han var rädd för att de skulle sprida smitta och för all den oro det skulle väcka om de kom till skolan.
– Mitt förslag till min chef var att de elever som varit i drabbade länder skulle sättas i karantän. Men det gick inte igenom, utan de fick komma till skolan om de inte var sjuka. Och i backspegeln inser jag att isolering av familjerna bara hade skjutit upp problemet lite, säger han.
Men mycket annat gjordes. Scheman lade om så att årsgrupper hölls isär, för att minska antalet möten mellan elever. Kösystem med avstånd infördes i matsalen och ingen med förkylning var välkommen. Handsprit hade Mikael Pettersson beställt redan i början av februari, då han anade vad som komma skulle. Därför var den på plats direkt efter lovet.
– Under den här första perioden var frånvaron klart hanterbar, även om många var sjuka. Det var värre i slutet på året, då restriktionerna skärptes, minns han.
Jag har en väldig tillit till personalen.
Mälarhöjdens skola har i dag 1 250 elever. Det äldsta husen (till höger) är från 1905.
Martin Svensson
Emot nedstängningar
Micael Pettersson var emot nedstängningar av skolor från start. Han tycker att tiden gett den svenska grundhållningen rätt, eftersom det visat sig att barn mycket sällan drabbas allvarligt av covid.
– Skolans roll är så viktig att man bara ska stänga om det råder dödlig fara för barnen, säger han.
Som rektor vill han hylla personalens insatser, de "var hjältar".
– Jag har en väldig tillit till personalen och när pandemin kom blev det tydligt vilken kraft som finns här. Gemenskap och arbetsmoral har stor betydelse.
"Man trodde det var lika med döden"
Fem år har gått sedan det första covid-fallet rapporterades i Sverige. Tiden därefter blev omtumlande för många.
– Jag minns rädslan, man trodde det var lika med döden, säger undersköterskan Jessica Malmersjö på Sätra vård- och omsorgsboende.
Hon plockar fram visiret hon brukade ha ur ett skåp, sätter det på huvudet och fäller ner plastskivan framför ansiktet. Där bakom blir allt annorlunda och minnena träder fram.
– Det var jobbigt att andas och jobbigt med ljudet – det ekar väldigt mycket här inne. Och så blev det varmt med munskyddet, säger hon.
När det första covidfallet rapporterades i Sverige fick Jessica Malmersjö, som jobbade på demensavdelningen, även börja arbeta med att beställa in skyddsutrustning som visir, handsprit, handskar, munskydd och förkläden. Och snabbt fick alla lära sig att hålla avstånd.
– Jag minns rädslan, man trodde det var lika med döden, och att det blev besöksstopp så att man måste säga nej till anhöriga som ville komma hit.
För många blev det ett hårt slag.
– Det var fruktansvärt, en del blev arga andra ledsna. Det var jättesvårt och stressande för vi kunde ju inte hjälpa de riktlinjer vi skulle jobba efter för att skydda de boende.
De gjorde sitt bästa för att de äldre skulle ha sällskap av personalen, några blev också lugnare av att klappa robotkatter eller stora bebisdockor, så kallade Rubens barn, som de hade på sina rum.
Flera äldre kände tröst av att klappa robotkatter eller stora bebisdockor när de var isolerade.
Martin Svensson
Särskild covidavdelning inrättades på vårdboendet
Ganska snart inrättades även en särskild covidavdelning på boendet där äldre som hade vårdats på sjukhus för covid men ännu inte var tillräckligt friska fick vara.
Och nu blev det skarpt läge. Jessica Malmersjö minns när den första ambulansen kom, och ambulanssjukvårdarna som bar ut den sjuke hade skyddsutrustning och gasmasker.
– Det var riktigt otäckt, jag och min kollega tittade på varandra och tänkte oj, här kommer de och har skydd, men inte vi.
Även hennes vuxna barn var rädda.
Hur hanterade ni rädslan?
– Vi visade den inte utåt men pratade med varandra i personalen. Vi hade också rutiner och visste hur vi skulle göra med minsta sak så med tiden vande man sig.
De som låg på covidavdelningen fick maten inburen på brickor till sina rum. Visir, plasthandskar och förkläden byttes ut mellan varje rum. Tre kvinnor var också anställda för att kontinuerligt sprittorka ytor som hissknappar, ledstänger och dörrhandtag.
Undersköterskan Jessica Malmersjö tillsammans med en patient och kollega på Sätra vård- och omsorgsboende.
Martin Svensson
Men det fanns också ljusglimtar. Jessica Malmersjö minns gemenskapen, hur gränserna mellan yrkesgrupper suddades ut och hur alla hjälptes åt för att få det att fungera. Hur anhöriga stod utanför boendet med skyltar där det stod ”Jag älskar dig” och hur folk kom dit och sjöng.
Glädjen var stor när de fick sätta upp partytält ute på gården så att anhöriga, på inbokade tider, kunde träffa de boende.
– När de skulle gå var det flera anhöriga som sträckte fram handen och tog med fingret på axeln eller armen på sin släkting.
Tiden gick och visiren blev flammiga av all spriten. Men sakta sakta blev allt bättre.
– Det var en lyckans dag när vi blev av med visiren, men det är så länge sedan nu att man nästan har skjutit det bakom sig. Jag tycker vi gjorde det rätt bra allihop.
Jag och min kollega tittade på varandra och tänkte oj, här kommer de och har skydd, men inte vi.
Jessica Malmersjö tycker att det var en glädjens dag när de fick göra sig av med visiren.
Martin Svensson