Skymningen faller snabbt över Guldbrons långa raksträcka mot Södermalms torg.
Sigvald Freylander, bosatt i Danderyd, har promenerat upp från Gamla stan och för första gången tagit in det nya: Vattentorgets låga gångbroar och de kantiga, inglasade restaurangbyggnader som tar form uppe på krönet.
– Jag är chockad faktiskt. Jag trodde inte det skulle vara så här våldsamt. Det är så okänsligt, klumpigt och billigt. En enda stor barriär som stör ut hela bilden av både Gamla stan och Söders pittoreska höjder, säger han.
Barriären som håller på att uppföras på Slussen skymmer både Gamla stan och Söders pittoreska höjder, framhåller Sigvald Freylander.
Angie Gray
Såhär har det låtit i tio år. Från Sigvald Freylander och de andra frontfigurerna i Arkitekturupproret – den modernistiska byggstilens svurna fiender.
Gruppen rivstartade på Facebook hösten 2014 och har sedan dess aldrig missat en chans att provocera arkitekteliten med njutningsfyllda sågningar.
"Det värsta som hittills har setts"
Sergels torg: "En patetisk pinne av skitigt glas som tornar över en vattenbalja med rostiga fontänrör". Brunkebergstorg: "Döda betongöknar och ständiga blåshål". Gamla Arkitekturskolan: "En brutalistisk skamfläck". Norra tornen: "Fuskbygge".
Och nya Slussen har "potential att bli något av det värsta som har setts hittills detta årtusende", enligt Sigvald Freylander.
– Visst, vi raljerar, men vi söker inte bara billiga poäng. Allt vi säger är väl underbyggt.
Den moderna arkitekturen har helt tappat kontakten med de naturliga former och proportioner som människor mår bra av, menar han.
Guldbrons räcke är alldeles för långt och rakt, sånt skapar olustkänslor, menar Sigvald Freylander.
Angie Gray
Många vänjer sig. Gör inte ni det?
– Nej, aldrig. Vi har känt såhär sedan vi var barn.
För honom själv slog övertygelsen rot redan när han var fyra-fem år gammal,
Började i Djursholm
– Jag minns hur upprörd jag blev när de grävde upp min mormors trädgård i Djursholm och smällde upp ett 1970-talshus på Strandvägen.
Om han var stadsbyggnadspolitiker skulle han börja riva direkt.
– O ja. Först Stockholms Waterfront. Sergels torg förstås. Och så Mälarterassen här vid Slussen.
Istället ser han framför sig en ny, mer fantasifull och människovänlig arkitektur som kan växa fram med AI:s hjälp.
Vad har ni åstadkommit på tio år?
– Intresset från kommunpolitiker, företag och gräsrötter ökar hela tiden. Arkitekturupproret får ständigt nya förfrågningar om hur man ska agera lokalt. Och vi har ett enormt kontaktnät som kan länka ihop människor.
Frågan: Vad tycker du om det som byggs nytt i Stockholm?
Beatrice Sjunnesson, Södermalm
Angie Gray
Beatrice Sjunnesson, Södermalm
– Det mesta som byggs tycker jag ser coolt ut. Visst, de här nya glasbyggnaderna vid Slussen är väldigt annorlunda än det som finns runtomkring. Det är en stor kontrast mot Gamla stan. Men det blir en frisk fläkt och det tycker jag är kul.
Gustaf Stangel, Södermalm
Angie Gray
Gustaf Stangel, Södermalm
– Jag tycker det är kul att blanda det nya med det gamla. När man bygger nytt behöver det inte se ut som förr, det ska spegla en tidsanda. Men när man renoverar ett funkishus, då ska det göras i funkisstil. Och ett hus i Gamla stan ska fortsätta se ut som det alltid gjort.
Marie Meijer-Falk, Vasastan
Angie Gray
Marie Meijer-Falk, Vasastan
– Jag är inte emot modernistisk arkitektur, men den behöver smälta in. Liljevalchs tillbyggnad gör inte det, den är hemsk. Och Tors torn förstör hela vyn vid Brunnsviken. Men de nya glasbyggnaderna vid Slussen tycker jag ser fina ut, de smälter nog in bra med Vattentorget.
Therese Ek, Sundbyberg
Angie Gray
Therese Ek, Sundbyberg
– Jag tycker det mesta som byggs nu ser ut som skokartonger. Jag tror det är vinstintresset som styr och det förstör charmen i staden över tid. Jag bor i ett nybyggt område i Annedal och där det är väldigt enkla linjer. Om det är för rent och enkelt så förlorar stan sin karaktär.
Så hånades Stockholms praktbyggnader som nya
En ”tjock padda”, en kämpande ”jättesnigel” och en ”tysk fågelskrämma”. För drygt hundra år sedan haglade glåporden över några av Stockholms nya märkesbyggnader. Idag är de omtyckta av de flesta och självklara inslag i stadsbilden.
Allt för högt och dominant i en känslig miljö – och inte historiskt förankrad på platsen.
Kritiken låter välbekant, men i det här fallet handlar det varken om Waterfront, Norra tornen eller något annat Stockholmsbygge som hamnat i skottgluggen de senaste åren.
Orden kom från Albert Lilienberg, blivande stadsplanedirektör i Stockholm, och byggnaden som han för drygt 100 år sedan kallade för "hyreshusbarock" var Hovförvaltningens hus på Slottsbacken.
Att byggen och byggnader väcker starka känslor är inget nytt. Särskilt de som tar lite mer plats i stadsmiljön. Vid tiden runt förra sekelskiftet rasade en häftig debatt kring flera av den tidens märkesbyggnader.
Brytningstid mellan klassiskt och framåtblickande
Ragnar Östberg, den nationalromantiskt lagda arkitekten bakom Stockholms stadshus, liknade det nya riksdagshuset i nybarock för en ”jättegrov tysk fågelskrämma”.
Verner von Heidenstam vurmade å sin sida för klassicismen. När han jämförde det nya hovstallet på Östermalm med det gamla Tessinska på Helgeandsholmen såg han framför sig ”en tjock padda bredvid en lekande sångfågel”.
Och när Edvard Alkman, liberal politiker och nyskapande arkitekturkritiker, betraktade det nya operahuset fick han intrycket av ”en jättesnigel som mödosamt kryper upp för sluttningen mot Gustaf Adolfs torg, dignande under bördan af sitt tunga snäckhus."
– 1890-talet var en brytningstid då olika synsätt ställdes mot varandra. Framför allt var det den klassiska traditionen som var starkt ifrågasatt bland yngre och kulturpersonligheter, säger Anders Bergström, arkitekturhistoriker på KTH.
I de senaste årens debatt om klassisk arkitektur blandas olika historiska perioder ofta ihop, och många nöjer sig med att dra ett streck vid modernismens genombrott.
– Jag förstår de önskemål som finns, men klassisk stil är ett väldigt vitt begrepp, säger Anders Bergström.
Han ser flera orsaker till att äldre bebyggelse är så omtyckt.
– Det som finns kvar idag är inte hela bebyggelsen, utan ofta ett urval av det bästa. Dessutom har mycket modifierats och förbättrats under åren. Och omvänt har mycket av det som var mindre lyckat rivits.
"Vi måste kunna ha en åsikt"
Därför är det inte så enkelt som att alla byggnader kommer bli omtyckta, om de bara får stå i 100 år, menar Anders Bergström.
– Nej, det är en olycklig inställning att vi inte skulle kunna ha en åsikt om vad som byggs idag. Vi måste kunna bedöma även samtida arkitektur.
Den klassiska traditionen var starkt ifrågasatt bland yngre och kulturpersonligheter.
Hovstallet, Väpnargatan-Riddargatan
”På Nybrokajen ligger ett tegelrös. Det har form af en röd, fruktansvärd byggnad, hvars ändamål ej ens den fyndigaste kan läsa i utstyrseln. Du gissar på ett slakteri, en straffanstalt, ett korrektionshus för arkitekter. Stirrande erfar du att den dystra tegelmassan är ämnad att hysa så graciösa företeelser som hofvets hästar. Stackars trafvare, om de ej ha tillräckligt stora skygglappar! Kunde detta stall en stund flyttas bredvid det nyligen utrymda vackra Tessinska, skulle det ligga som en tjock padda bredvid en lekande sångfågel. Du förstår med ens det berättigade i att våra arkitekter flitigt studera äldre dagars byggnadskonst.” – Verner von Heidenstam, författare (Modern barbarism, 1894)
Kungliga Operan
"Arkitekten för vårt nya operahus har uppenbarligen sökt efter en arkitektonisk enhet, men det är lika uppenbart att han icke funnit den. Ställ dig på Lejonbacken eller på Skeppsbron och säg mig sedan hvad du ser! Det första intrycket af husets kontur är en jättsnigel som mödosamt kryper upp för sluttningen mot Gustaf Adolf torg, dignande under bördan af sitt tunga snäckhus." -– Edvard Alkman, liberal politiker och konstkritiker (Dagens Nyheter, 1898)
Hovförvaltningens hus, Slottsbacken
"Hyreshusbarock"! utropade Albert Lilienberg (stadsplanedirektör i Stockholm 1928-1944) när det nya huset mitt emot slottet byggdes.
Riksdagshuset
”Vårt riksdagshus med underrede, allt anhopat i en ursprungligen underbar miljö, ger sensationen av en sorts jättegrov tysk fågelskrämma. Det är icke mindre än Berlins Reichstagsgebäude här omplanterad med fränaste känslofrihet för land och vattendrag, vilka senare fått karaktären av djupa diken mellan höga kajer.” – Ragnar Östberg, arkitekt (Ord och bild, 1936)