Julia von Goës, Kalle Eriksson, och Otto Larsson från Stora Essingen har tränat karate sedan de var mellan fem och sju år. Redan nu har de blivit så duktiga att de har nått shodan – första nivån av svart bälte.

– Det år svårt att beskriva hur det kändes, jag var lite i chock. Men det var härligt för jag har haft det som mål, säger Kalle Eriksson, 15.

Utan att tävla

I december klarade de sin gradering där de visade att de behärskar olika tekniker, men också historiken om Okinawa Goju Ryu, den klassiska karaten som gäller i Essinge dojo.

– Man får ännu mer motivation att fortsätta, säger Julia von Goës, 17.

De har alla tränat klassiska karate i runt tio år – men egentligen utan att tävla.

– De är inte intresserade av att tävla och att vinna, utan går mer i "Mr Miyagis" spår. De är mer intresserade av verkligheten och att kunna försvara sig och att resa tryggt, säger deras sensei Anno Lindblad som driver Essinge dojo.

Kalle, Julia och Otto under graderingen där Anno Lindblad och Fredrik Sundberg bedömde eleverna.

Privat bild

Att ta svart bälte så tidigt är mycket ovanligt berättar han.

Mer mindfulness

Otto började med karate eftersom hans föräldrar ville att han skulle kunna försvara sig.

– Sedan har det vuxit med åren och jag har verkligen känt att jag har utvecklats.

Essinge dojo är en okinawiansk dojo där man värnar om kulturdelen av karate och inte bara tävling.

Mr Miyagi, som nämns ovan, var en filmkaraktär i Karate Kid. Rollen bygger på verklighetens Chojun Miyagi som kom från Okinawa och grundade den karate som Essinge dojo lyfter fram.

En bättre värld

Mr Miaygi i ville ju inte slåss och Anno menar att karate handlar mer om mindfulness än om våld. Kampkonsten har dessutom sina rötter i zenbuddhism, kinesisk hälsa och medicin. Något som syns hos Kalle, Otto och Julia, menar deras sensei.

– De är oerhört ödmjuka, vänliga och fantastiska representanter för karate för att motverka det som spreds på 80-talet med kickers, karatesparkar och allt det där. När man träffar de här tre tänker man att fasen vad världen skulle vara bra om fler var som dem.

Hur känns det att höra er sensei säga så?

– Jag blir väldigt glad och stolt, säger Karl.

– Jag blir stolt. Över att jag har fortsatt, men också för att jag är säker på att karaten har hjälpt mig att bli den person jag är i dag, säger Julia.

– De är oerhört ödmjuka, vänliga och fantastiska representanter för karate. När man träffar de här tre tänker man att fasen vad världen skulle vara bra om fler var som dem, säger sensei Anno Lindblad om Kalle och Julia.

Mikael Andersson