Parker var en gång i tiden lustgårdar gjorda för adeln att promenera i. Men Bergianska trädgården var fylld med medicinska växter och fruktträd när den flyttade från Vasastan i slutet av 1800-talet.

Stockholm växte och det skulle göras plats åt Vasaparken och nya bostäder.

– Man började forma en park med plaskdammar för barn. Men runt 1915 insåg man att det var fattigtider inför första världskriget. Då blev det potatisåker och vedlager i stället, säger författaren Max Hüttner.

Han pekar på trädet i korsningen vid ingången till lekparken. Det står kvar sedan den Bergianska tiden.

– När såg du ett barn klättra i ett träd senast? Frågan är om vi ska ha klätterträd i våra parker, trygghet står mot det naturliga. En park är ju rätt lätt att göra om, det enda som är relativt statiskt är träden.

Inget staket eller stängsel sattes upp kring bollplanen vilket gjorde den mer tillgänglig för alla, inte bara ungdomar eller idrottsutövare.

Pekka Pääkkö

Vasaparken blev en slum

Han har skrivit boken ”Kvinnan i parkens träd” (Ekström & Garay) som handlar om Alma – en fiktiv figur som kämpar för Vasaparkens utveckling.

Boken är baserad på verkliga händelser, Alma får gestalta allmänhetens behov från början av 1900-talet då parken hade klätterträd och toaletter för dem som inte hade några, till dagens yogapaviljong, barnlek och idrottsplats.

– Alma är en ”kommunalråtta” som påverkar tjänstemän och politiker lite här och lite där utan att egentligen märkas så mycket. Hon verkar i det fördolda – tipsar kanske en journalist eller ger en förening lite dokument. Hon gör det som många även gjorde i verkligheten.

Kälkåkning i Vasaparken 1950.

Ynge Karlsson/Stadsmuseet i Stockholm

Med boken vill Max Hüttner få folk att upptäcka och tänka på hur annat än byggnader ser ut och lyfta stadsparkers betydelse.

Själv är han uppvuxen vid Humlegården men menar att Vasaparken bättre gestaltar hur städer förhåller sig till sina grönområden. Det har hänt för lite i parkerna på Kungsholmen och Östermalm, menar han.

– De allmänna toaletterna försvann väl runt 1940 när många fick vatten indraget. Tio år senare var Vasaparken en populär samlingsplats för politiska evenemang och Barnens dag-firanden men blev under 1980- och 90-talet kraftigt förslummad. Det var mer poliser och nazister än annat här. Christer Pettersson och hans vänner hängde också i området. Till slut beslutades att parken skulle rustas upp.

– Med åren har träden glesats ut och buskarna tagits bort, bland annat för att minska våldtäkterna.

Vasaparken sedd mot Dalagatan. Fotot är taget någon gång mellan 1901-1903.

Okänd/Stadsmuseet i Stockholm

Boken bygger bland annat på intervjuer med tjänstemän och landskapsarkitekterna som 2007 prisades för parkens utformning.

I berättelsen driver Alma medborgarnas behov, samtidigt som Sabbatsberg utvecklas. Inför upprustningen kommer hon i kontakt med stadsdelens dåvarande ordförande, Jan Valeskog (S), som gick i klinch med sitt eget parti för att få in bollplanen med isbana. Han vände sig också mot oppositionen som inte ville ha ”sånt som inte störde”.

– Valeskog tyckte det var urkul så vitt jag förstår. Han har fått läsa igenom sina citat och okejade dem, men allt som sägs är påhittat av mig!

Upprustningen av Vasaparken höjde värdet på bostäderna i området.

– Om Central park skulle bebyggas skulle bostadspriserna på centrala Manhattan störtdyka. Det finns det kalkyler på det.

När en park utvecklas kan det vara svårt att väga nytta mot funktion, menar Max Hüttner och lyfter asfalteringen av grusgångarna som exempel.

Barnens dag i Vasaparken 1957.

Åke Blomquist/SvD/Stadsmuseet i Stockholm

Grönt är skönt

Grönområdena i innerstan minskar. 2030 beräknas varje Norrmalmsbo ha mindre än fem kvadratmeter grönyta och bli den parkfattigaste stadsdelen med bygget av Hagastaden.

– Det har de löst med att lägga grönområden på taken, men det finns ingen grönska på marken. Parker blir mer och mer som vardagsrum och träningsanläggningar.

– Det är en lite läskig utveckling. Att en park kallas för aktivitetspark gör att den fria leken är bortplanerad. Alternativet är att vi stänger in oss i lekland i inglasade köpcenter.

Med boken vill Max Hüttner visa att en person kan påverka utan plakat eller ockupationer.

– Engagera dig själv lite grann. Ge en viktig plats en identitet, ett namn, ställ ut odlingslådor.

– Och som politiker får man säga nej till byggprojekt med för lite grönytor!

Planteringar och fontän i Vasaparken, 1963. Fotot är taget av Trädgårdsmästaren Ingemar Gram.

Ingemar Gram/Stadsmuseet i Stockholm