– Har man inte varit med om det förstår man inte. Det är en sån kraft. Man blir ett med tryckvågen. Det är otroligt obehagligt, säger Mimmi Björkman.

Hon låser upp den nya dörren till hyresgästföreningens lokaler, vägg i vägg med porten som förvandlades till en krater natten till den 24 september i fjol. Långt in i lokalens lilla pentry bär skåpluckorna spår efter splittret. Renoveringen blev klar först i veckan innan.

– Igår gick vi här och sopade upp de sista glassbitarna. Nu är det många som längtar efter pingisbordet och målarateljén, säger Mimmi, som är ordförande för den lokala hyresgästföreningen.

Över 200 fönsterrutor krossades den natten i kvarteret Fikonet på Barnängsgatan, östra Södermalm. Annetth Johansson är en av dem som vaknade av att sovrumsfönstret trycktes in.

– Som tur var hade jag rullgardinen neddragen, den tog det mesta, berättar hon.

Idag känner Annetth sig ganska okej. Hon har jobbat i vården och är van vid krissituationer. Men känslan kommer tillbaka så fort hon ser på nyheterna att det sprängts någon annanstans.

– Det bara fortsätter, man kan aldrig riktigt slappna av. Jag har blivit ljudkänslig på ett annat sätt, reagerar på bilar som kör förbi. Men det har varit läkande att vara med andra som har haft samma upplevelser, säger hon.

Annetth Johansson påminns om känslan varje gång hon hör om nya sprängningar på nyheterna. "Men det har varit läkande att prata med andra som upplevt samma sak", säger hon.

Petter Beckman

Just betydelsen av att krishantera tillsammans har varit ledfyren för Mimmi Björkman och de andra i den lokala hyresgästföreningen. I mars fick de pris av sin riksorganisation för sitt arbete med att stärka sammanhållningen efter explosionen.

Gemenskap under pandemin

Redan innan var föreningen i Barnängen en av de mest aktiva i Stockholm, med pubkvällar, fikaträffar, tipspromenader och syjuntor.

– Det började på allvar under pandemin, när vi satte ut odlingslådor på gården för att folk skulle kunna umgås. Efter explosionen har det varit lätt att växla upp, berättar Mimmi Björkman.

Den här onsdagen har ett trettiotal grannar samlats kring långborden ute på gården. Många har bakat, på bardisken står fruktpajer, bullar och en sällsynt smarrig tårta. Även grannar som tidigare höll lite distans har börjat delta.

– När det här hände kände jag att det var omöjligt att stå utanför. Först var det en solidaritetsgrej. Men jag tror också att man behöver varandra, säger Andrea Wedin som fikar vid ett av borden.

In-och utflyttning påvekar grannarna

I flera andra drabbade hus runtom i Stockholm har aktiviteterna ökat – även om få kan jämföra sig med föreningen på Barnängsgatan.

– Jag gissar att de har en bättre sammanhållning på Södermalm, med mindre in- och utflyttning än vad vi har här, säger Jonas Larsson, lokal hyresgästordförande i Rågsved.

Han vaknade natten mot nyårsafton när en bomb brann av några hus bort på Ervallakroken, nära Rågsveds centrum. Direkt började han ringa samtal, inom några timmar hade hyresvärden Stockholmshem öppnat en dialoglokal i kvarteret. Lappar sattes upp om att man kunde få stöd och psykologhjälp.

Jonas Larsson, lokala hyresgästföreningen i Rågsved

Privat

– Många behövde få hjälp med praktiska saker. Men tryggheten tror jag inte har påverkats så väldigt mycket. De flesta förstår att det inte var riktat mot dem, säger Jonas Larsson.

Nate, 23, har bott i huset i tio år. Han känner sig själv inte särskilt otrygg, säger han, men medger att stämningen i huset har påverkats av explosionen.

– Grannar hälsar lite oftare på varandra i trappan och man håller mer koll på vilka som kommer in. Eftersom jag har lite tatueringar kan folk kolla lite misstänksamt på mig, säger Nate, som jobbar med säkerhetsfrågor på Klarna.

Nate, 23 år, tycker att sammanhållningen i mellan grannarna har ökat. Men han drabbas själv ibland av misstänksamma blickar.

Petter Beckman

På en bänk utanför porten sitter Elsy Gustafsson, 91, tillsammans med en av de personer som hjälpt henne klara krisen: Amos Mathisen från hemtjänsten. Elsy berättar att hon känner sig räddare efter explosionen.

– Jag ligger ofta i sängen och lyssnar efter ljud. Om någon råkar komma åt min dörr kan jag tänka på det i timmar. Mest är jag rädd för att det ska bli eldsvåda, vem ska ta hand om mig då?

"Det var väldigt otäckt", säger Elsy Gustafsson, 91, som bor ovanför den sprängda porten på Ervallakroken i Rågsved. Amos Mathisen från hemtjänsten har varit ett bra stöd.

Petter Beckman

Mimmi Björkman i Barnängen skulle gärna se ett nationellt nätverk för alla som delar den traumatiska upplevelsen.

– Det här är sår som sitter i för en livstid. Man måste hjälpas åt att skapa ett skyddsnät, säger hon.