En hel sommar utan Liseberg. När hände det senast? När jag kommer körandes längs E6:an sticker berg- och dalbanor upp som skelettet efter något gigantiskt.
Det finns få saker som är så sorgliga som ett stillastående tivoli. Kontrasten blir så total att det är omöjligt för det att inte bli något annat än ett monument över bättre dagar. Det hörs inga skrik från adrenalinstinna ungar och vinden med dofter av popcorn och spunnet socker varslar nu bara om höst. Ett Göteborg i en pandemi illustreras väl inte bättre än av ett tomt Liseberg.
Vad kommer man minnas av sommaren 2020. Är det hemestrandet vi gjorde och semestrandet vi avstod från? Känslan av begränsning eller irritationen över ett smock fullt Askimsbad? Eller insikten om att åka FlumeRide inte är en mänsklig rättighet, vilket det enligt min mening borde vara.
Eller kommer vi bara begrava den här sommaren i minnena av framtida somrar? Lite synd i så fall. Borde inte corona få ett avtryck i gatan utanför Lisebergs entré för att påminna oss om hur skör vår sköna tillvaro är.
Corona was here.
