Priserna ökar så snabbt att varje handling är en chock.
På jobblunchen över matlådorna (knappt någon går ut och äter numera) suckar vi. ”Jag har slutat handla tomater, de är för dyra”. ”Dessertosten, har slutat med den med, 165 spänn för en pyttebit!”
Kollegan nämner trebarnsfamiljens matkonto på 4 700 kronor per månad – då ingår även de yngstas blöjor! Vi andra bara gapar, hur gör de? Vi ser ju vad hon äter – ser ändå gott ut.
Nu ska här påpekas att vi i lunchgänget har medellöner. Mitt i har denna vinter skrivit många artiklar om Matmissionen, där medlemmarna med inkomster på högst 12 163 kronor i månaden får köpa utrangerade matvaror till riktigt låga priser. De köar i kylan i timmar före öppning, för att hinna fram till hyllorna innan varorna tar slut. Att allt fler har det så, i Sverige 2023, är inget annat än en skam.
Med det sagt är de nya priserna ändå ett uppvaknande för oss alla. Hur har vi levt egentligen? Nu när vi jagar extrapriser och kombinerar kylens alla rester till nya höjdarrätter blir det lätt att skämmas över matfrosseriet pre-Ukrainakriget.
Ironiskt nog har maken och jag märkt att vi äter bättre än vi gjort på mycket länge. Vi handlar i stort sett ingen färdigmat, lagar mat från grunden och i säsong eftersom det blir så mycket billigare, undviker de dyra kakorna och köper väldigt lite kött.
Hur gör ni för att hålla matkostnaderna nere? Skriv till mig och berätta.
Ps: Veckan känsla.Piggare. Det är lite Klas Klättermus över mig just nu. Äter palsternackor och möter våren mindre lat.