Nästa vecka fyller jag tjugo-någonting för sista gången. Men helt ärligt känns det som att jag borde ha fyllt 30 vid det här laget, med tanke på hur snabbt de senaste åren gått. En kompis sa att det känns som att hon hoppat på ett snabbtåg.
En minut är alltid 60 sekunder, ett dygn har 24 timmar och året 365 dagar (glöm skottår, det är för krångligt att greppa). Så är det bara. Men det är en sak att veta något – att uppleva det är något helt annat. För det känns verkligen inte som att tiden alltid går lika fort.
Barndomens sommarlov varade flera år, vuxendomens fyra semesterveckor är över på en helg. Timmen mellan 21 och 22 på vardagar är i princip obefintlig. Man ligger där i soffan och skrollar telefonen klockan 21.02, har gott om tid innan man behöver gå och borsta tänderna. Sedan är hon plötsligt 21.50 och man har inte gjort någon av alla grejer man tänkt avverka före tandborstningen.
För att inte tala om tvättmaskinsminuter. I tvättstugan lever tiden sitt eget liv. Alla som någon gång väntat på att maskinen ska bli klar vet att tre minuter som det står på displayen kan vara i en hel evighet. Tre minuter kan också bli fem, och sedan tre igen, på bara ett par sekunder.
Och alla som ens överväger att kalla sig stockholmare vet hur det är att missa tunnelbanan, pendeln eller Roslagsbanan och behöva vänta tio minuter till nästa avgång. Kränkande.
Man står kvar på perrongen och ser sina planer passera revy: långkoket man lagat, samtalet till den äldre släktingen man ringt, fönstren man putsat – om man bara hunnit med tåget. Allt går om intet när man berövas tio minuter av sitt liv. Tio långa minuter.
Och under all denna tid pågår det som är livet. På ett X2000 mot framtiden eller i väntan på rena lakan i tvättstugan. Ibland går det fort, och ibland så outgrundligt långsamt.
Det känns verkligen inte som att tiden alltid går lika fort.