Ibland väljer jag bort att titta på den jag pratar med, i tron att jag sparar tid om jag inte avbryter det som egentligen har mitt fokus.

Det är inte helt medvetet, men ändå. Att inte vända mig om när jag svarar en kollega. Eller bara prata rakt ner i diskhon när jag ber barnen att komma till bordet.

Ett så otroligt dumt beteende som väl knappast kan spara någon tid. Däremot kan det garanterat skapa avstånd.

För vad händer när vi inte ser varandra i ögonen längre?

Meta ska sluta faktagranska inlägg på Facebook och Instagram. Det är inte omöjligt att tänka sig att den digitala miljön kommer att hårdna i och med detta­. En miljö där ingen kan se varandra i ögonen­ och som redan är ett kaninhål av avgrundsdjupt mörker­.

Det är lättare att fortsätta skada andra, om man inte kan se dem i ögonen. Tror jag.

Sociala medier är också gemenskap, kärlek och pepp. Absolut.

Men det digitala mörkret skrämmer mig. Hur ska våra unga lära sig att hantera massorna av information som väller emot dom?

Polisen varnar för att unga rekryteras till kriminalitet i just den här miljön. Vi vuxna kanske inte ser de dolda budskapen i de till synes vanliga meddelandena, men det gör våra unga. Och många nappar. Vill gärna tjäna pengar på att spränga en port.

Många har ställt sig frågan när gick det så fel? Hur blev våra barn till sådana som vill skada andra? Varför händer det i så stor utsträckning just här?

Att se varandra i ögonen är såklart inte den enda lösningen, eller kanske ingen lösning alls. Men att vi så ofta låter bli att titta varandra i ögonen och hälsa på varandra? På grannar, föräldrar på förskolan och skolan, personen i kassan? För jag ser det hända, eller inte hända, hela tiden.

Att titta på någon bekräftar den personen. Den finns, den syns. Den är av vikt. Det måste betyda något?

I morgon ska jag titta på alla jag pratar med. Hänger du med?