En akt som kan förväxlas med en mardröm för en 14-åring men konstigt nog kändes det inte så. Såklart var det inte heller en drömroll utan medverkan skedde med en skräckblandad förtjusning. För jag stod inte på scen för att synas. Jag klädde mig i en tajt lövskrud för att möjligheten serverades i skolan och för att ”alla” var med.
Det var andra året för teaterprojektet Youthquake med ingen mindre än Anna Brandeby som regissör. Elever som inte ville skådespela kunde vara bakom kulisserna med smink, scenkläder och dekor.
”Unga med ambitioner skakar om” löd rubriken i tidningen som min barndomsvän Marie nyligen påminde mig om. I den gamla GP-artikeln går det att läsa att både Kurtan och Kim Lantz satt i publiken. Mäktigt!
Skådespelarkarriären kunde lätt ha slutat när ridån gick ner över Oz för sista gången. Men historien upprepade sig i åttan och nian med aningen större roller i andra uppsättningar.
Dorothy, Plåtman, Lejonet och Fågelskrämman hade kanske större ambitioner i teatervärlden. För mig räckte det med tre år i en värld jag inte hade längtat efter men ändå haft turen att få besöka.
Därför svider det lite extra när Kulturskolan måste spara som vi rapporterar om i helgens tidning. Det påkostade teaterprojektet ingick kanske inte dåtidens Kulturskolas budget. Det finansierades troligen med andra bidrag och blev en succé tack vare vuxna eldsjälar. Efter en googling inser jag att Youthquake levde vidare med läraren Christer Lundberg i spetsen i många, många år.
Summa summarum... Kultur i skolan ger både självförtroende och gemenskap eller något så simpelt som oförglömliga minnen. Oavsett om det handlar om att dansa, måla, sjunga, spela trumpet, gitarr eller träd.
