En sen kväll förra året blev Myrna Österlund och tre tjejkompisar vittne till en grov misshandel på Götgatan.

– Det var två killar som började slå en tredje. När han låg på marken och de var på väg att sparka honom i huvudet, då kände jag att det här tänker jag inte bevittna. Som medmänniska måste man gå ihop och hjälpa varann, annars blir vi ju medbrottslingar, säger Myrna.

Hon gjorde det första hon kom på, inspirerad av en tidigare självförsvarskurs.

"Fick med oss flera"

– Vi sprang rakt mot killarna och skrek. Först var det vi fyra, men när vi tog ledningen fick med oss flera andra som stod omkring. Det gjorde att killarna slutade och försvann därifrån.

Exemplet bekräftar något som är väl känt inom forskningen kring civilkurage: hur andra omkring oss agerar – och framförallt vad vi tror att andra kommer att göra – spelar stor roll för vårt eget mod.

– Tänker man att andra människor är goda och att de vill mitt bästa, då är det en fantastisk grund för att hjälpa andra. Därför blir det också väldigt oroande att bevittna våld där ingen gör någonting, säger socialantropologen Brian Palmer som forskat i decennier om medborgerligt mod.

Ulrika Ernström

Just oron för ett krympande civilkurage kan göra att man övertolkar det man ser. Brian Palmer berättar om ett upprörande våldsbrott i Queens, New York, där det såg ut som att ingen brydde sig, men där forskare i efterhand konstaterade att få i omgivningen hade förstått vad som pågick.

– Reaktionen blev: "Vad är det för människor som bor i Queens?". Men det fanns ingen grund för publikens moralpanik, säger Brian Palmer.

Mindre civilkurage

En liknande diskussion har förts efter knivattacken mot en 15-åring i tunnelbanan på Slussen i juni. 15-åringen upplevde, enligt polisens förundersökning, att ingen i vagnen gjorde något för att hjälpa till.

– Men saker kan hända väldigt snabbt och det kan vara svårt att hinna orientera sig. Och jag tycker inte vi har en plikt att ingripa fysiskt vid en vapenattack. Det viktiga är vad folk gör efteråt, om de hjälper till när risken att själv bli attackerad har minskat, säger Brian Palmer.

Efter mordet på 39-årige Mikael i Skärholmen i april drog många slutsatsen att civilkuraget nu skulle falla som en sten. Mikael hade enligt vittnesmål gått fram och sagt till ett ungdomsgäng, vilket ledde till hans död.

Brian Palmer menar att den händelsen kan ge två helt olika effekter.

– Vissa blir räddare. Och det är nog den stora effekten. Men andra tänker: wow, han visade kurage, han agerade rätt. Det blir en påminnelse om hur viktigt det är att vi står upp för varandra. Civilkurage kan vara nästan lika smittsamt som rädsla. Och jag tror många blev smittade av Mikaels mod.

ENKÄT: Är du en sån som ingriper? Och vad tänker du om civilkuraget i Stockholm?

Björnerik Larsson, Huddinge

– Mitt sociala patos säger att jag är en sån som ingriper, men frågan är om jag verkligen gör det. Andra är ofta snabbare. Som när en kille svimmade i pendeln, då var det flera andra som var framme direkt. För mig beror det nog på situationen, om man tror att andra omkring kommer att hjälpa till. Jag tror att de med socialt patos ingriper mer nu än tidigare, medan andra kanske har blivit räddare.

Petter Beckman

Marianne Brinning, Östermalm

– Jag har alltid ingripit. När jag var yngre gick jag in i många bråk. Ofta genom att ropa "Lägg av, sluta!" Efteråt har jag förstått att det ibland varit dumdristigt. Men nu är jag så gammal att jag kan lika gärna fortsätta. Vi som är äldre är uppfostrade så, det sitter i ryggraden. I dag uppfostras unga nog att vara mer försiktiga. Och ju färre som gör något, desto svårare för oss som faktiskt ingriper.

Petter Beckman

Myrna Österlund, Rågsved

– Jag tror att folk börjar bli väldigt rädda. Jag jobbar med ungdomar och det händer så mycket i den världen. Men jag skulle ingripa, även om det fanns en kniv med. Som medmänniska kan jag inte bara se på. På Götgatan blev jag och tre andra tjejer vittne till en grov misshandel sent på natten. Vi sprang emot killarna och skrek. Och då fick vi med oss andra, som vågade tack vare att vi ledde.

Petter Beckman

Elias Bechiri, Rågsved

– På T-centralen såg jag nyligen en stor man som var aggressiv mot två kvinnor. Jag vände mig till en kille som såg stark ut och tillsammans började vi prata med mannen. Han gjorde ett jättebra jobb att lugna ner situationen. Vi kan nog alla öva mer på konfrontera varandra kring små saker, som att någon har väskan på sätet. Då blir man mer bekväm att prata med andra också i svårare lägen.

Petter Beckman

Binta Trawally, Norra Sköndal

– Jag har nattvandrat mycket och många gånger hamnat i situationer där jag ingripit. Det kan räcka med att skrika "Hallå, vad gör du?", då väcker man andra. Men det gäller att det finns folk omkring som kan hjälpa till, jag skulle inte sätta mitt liv i fara om jag var ensam i en vagn. Jag tror att folk gör vad de kan, men efter alla våldsdåd och mordet på pappan i Skärholmen tror jag att folk tvekar mer.

Petter Beckman

Robin Wallin, Orminge

– Det är svårt att säga om jag skulle agera, jag har aldrig hamnat i en sådan situation. Jag vill nog ingripa, men om man ser någon med kniv är det för läskigt. Man kan bli skadad. Jag hade nog i stället gått undan och ringt polisen. Om man inte hade hört så mycket om alla vapen så skulle det kännas enklare att göra något själv.