En vardagsmorgon klockan halv 10 är Kristalltorget i Solberga ganska ödsligt. En och annan ensam figur promenerar över torget, det är allt. Bengt Ericsson minns när det var annorlunda. Född 1952 växte han upp i ett nybyggt Solberga, fullt av småbutiker.
Inte minst vid Kristalltorget. Där fanns en sybehörsbutik, en damfrisering, en tobaksbutik, ett postkontor, en färghandel, en fiskbutik, ett konditori och två matbutiker – kooperativa Konsum och ett privatägt "självköp" som det kallades när man fick plocka varor själv.
– Det fanns en tanke om ett samhälle med ett levande grannskap och med all service på nära håll. Men när bilen kom och de stora köpcentrumen byggdes dog den idén, berättar han.
Nu har Bengt Ericsson gjort filmen "Förortens första försökskaniner". Den skildrar Solberga och områdets förändring genom årtiondena, genom intervjuer med människor som bott och bor där, filmklipp och ett rikt bildmaterial. Han lutar sig också mot egna minnen från uppväxtåren här, 1952–1974.
– När man blir äldre börjar man fundera över varför livet blev som det blev och vad som format en under uppväxten. Det var så tanken på filmen föddes. Den är ingen nostalgitripp. Jag sätter in Solberga i en kontext, i världen och i tiden, berättar han.
När Bengt Ericsson växte upp var Kristalltorget i Solberga nybyggt. Numera är det inte lika livligt här.
Angie Gray
Öppna gårdar
Vi möts alltså på Kristalltorget, där centrumbyggnaderna andas folkhem och är grönmärkta av Stockholms stadsmuseum. Därifrån tar vi en promenad genom området bakom torget, där flerfamiljshusen har öppna gårdar, inbäddade i grönska. Skillnaden blev stor för de familjer som flyttade hit från innerstadens omoderna lägenheter med slutna innergårdar.
– Det var ett lyft för dem. Men lägenheterna var små och många var trångbodda. Det var inte ovanligt att sex personer bodde i en tvårummare. När miljonprogrammen i Skärholmen byggdes flyttade därför många vidare, för att få större lägenheter, berättar Bengt Ericsson.
De första åren bodde Bengt Ericsson i en etta med sina föräldrar, på Kristallvägen 130. Sedan fick de en tvåa på nummer 132.
Angie Gray
"Träden som vi hade som målstolpar när vi spelade fotboll finns kvar, fast de är större", konstaterar Bengt Ericsson, vid sin barndoms gård.
Angie Gray
Bengt Ericsson visar lägenheten där han gick i lekskola, på Kristallvägen 73. I dag är det en vanligt lägenhet.
Angie Gray
En trygg uppväxt
Vi stannar till vid Kristallvägen 130. Här bodde Bengt och hans föräldrar i en etta i sex år, innan flytten gick till en tvårummare på nummer 132. Här hade han det "jättelyxigt", eftersom han var ensambarn med eget rum. Mamma var hemmafru och pappa arbetare på elektronikföretaget AEG i Midsommarkransen. Många arbetade också i Västberga industriområde, dit de gick eller cyklade.
– Det var en trygg uppväxt. Det var fullt med ungar och vi lekte ihop både på gårdarna och i skogen. Så här i efterhand tänker jag på att vi hade det väl krattat för oss. Det fanns en stor vilja hos politikerna att skapa ett gott samhälle och det rådde högkonjunktur, säger Bengt Ericsson.
Bengt Ericssonpå berget ovanför Kämpetorpsskolan tillsammans med pappa, mitten av femtiotalet.
Privat
Bengt Ericsson vid en klätterställning i parkleken Kristallen mitten av 1950-talet.
Privat
Engagerad rektor
I låg- och mellanstadiet gick han i Kämpetorpsskolan men på högstadiet blev det Solbergaskolan. Rektor var Gösta Aldener, en engagerad pedagog som var aktiv folkpartist och Missionsförbundare. Han var en viktig person i lokalsamhället, och han och Solbergaskolan får en hel del utrymme i filmen.
– Många tyckte att han var sträng. Jag blev själv uppkallad till rektorn när jag gjort något bus och då var jag skakis. Men i efterhand förstår jag hur mycket vi har honom att tacka för. Han var en bildningsmänniska och bidrog till att det gick bra i livet för många, säger Bengt Ericsson.