Det vibrerar i luften i Husby konsthall. Solen skiner bländande starkt in genom fönstren, landar på en grupp kvinnor som står i ivriga samtal mitt i salen.

Tankar om hopp, liv, självrannsakan, drömmar, sorg och eftertanke pryder väggarna. Här har nio nyblivna konstnär fått varsina utrymmen att fylla med konsten de skapat under de senaste månaderna, där de fått gräva djupt in i sig själva på vägen.

Det är en av utställningen "Tag plats!" sista dagar, men en av de första dagarna på livslånga vänskaper som formats under projektets gång, berättar Cristina Irarrazabal, en av deltagarna.

– Det känns som att jag fått en nystart i livet. Jag är 77 år och trodde aldrig att jag skulle lära mig att måla, eller få ett nytt slags sammanhang någonsin igen för den delen. Jag är så tacksam och glad över att jag fått vara med, jag har fått så fina vänner för livet, säger hon.

Cristina Irarrazabal framför en del av sin utställning, där hon målat ett landskap från sina barndomsdrömmar i Chile.

Emma Löf Hagström

Lära sig från ex

I januari påbörjades konstprojektet.

De nio deltagarna, främst från Husby, har fått prova på olika skapartekniker, besöka andra konstnärer och konstsalonger, för att sedan gå djupt in i sig själva och gräva fram idéer att gestalta.

De har haft två uppstyrda möten i veckan, och sedan fått komma till konsthallen när de velat för att jobba på sina projekt.

– Att fler inte har koll på Husby gård och konsthall är faktiskt helt sjukt, det finns så mycket att göra och det är ett sådant supportnätverk av människor som rör sig här. Det har varit helt underbart, säger Dee Omar, en av deltagarna.

Dee Omar framför delar av sin utställning Rose to my ex.

Emma Löf Hagström

Själv skapade hon utställningen "Rose to my ex" – en homage till sin tre största kärlekar i livet. Varje ros representerade ett ex.

– Det har varit helande att gräva i. Det har varit hjärtesorg och alltifrån "fuck you I hate you" till "thank you for teaching me this". Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv under den här processen, vilket har varit viktigt. Om vi inte lär oss från våra ex så blir de ju bara fler.

Dee Omars rosor i utställningen gjordes på olika sätt. Här av AI.

Emma Löf Hagström

Frågor och utropstecken

Sabiha Khans del av utställningen handlade om livets stora frågor – och svar.

– Jag gjorde ett frågetecken, för det mesta i livet är ju frågor, insåg jag när jag började gå in i mig själv. Men jag gjorde också utropstecken, det finns ju så många glada utrop, så många svar.

Tärningen i papier-maché som hänger vid tavlorna symboliserar också en del av livet.

– Ibland är livet upp och ner, ibland är det två, ibland är det tre. Ibland känns det som att allt är ett spel och att man själv är en spelare, säger hon, och fortsätter:

– Jag är också glad att jag fick vara med i det här projektet. Det har varit väldigt helande för mig. Jag förlorade både mina föräldrar på väldigt kort tid, och det här har varit ett sätt att bearbeta. Alla människor har konst inom sig, man måste bara få chans att få ut den, och det har vi fått här, säger hon.

Sabiha Khan grävde i livets stora frågor och svar i sitt arbete med utställningen.

Emma Löf Hagström

De små stunderna av lycka

Ett öppet fönster med gardiner, ett bord framför, en matta, två stolar – vid ett litet bord längst inne i salen har Afsaneh Azarshahab skapat en egen liten oas.

– Jag ville först göra en målning av ett fönster bara, men sedan utvecklades idén. Uppsättningen representerar ett andrum, att njuta av stunden, dricka sitt kaffe i solen vid vattnet – det kanske är det som är lycka? De där små stunderna i livet, som kommer och går, säger hon.

Trots att projektet tagit slut och utställningen snart ska tas bort instämmer hon i att ringarna på vattnet projektet skapat är konstanta.

– Vi deltagare har sagt att vi verkligen saknar varandra när vi inte är tillsammans. De flesta är från olika länder och kulturer, men vi har kommit varandra så nära ändå. Vi kommer absolut fortsätta ses, säger hon.

Afsaneh Azarshahab skapade en egen liten oas i konsthallen.

Emma Löf Hagström

Birgit Williams del av utställningen hyllade den afroamerikanska kvinnan på olika sätt, och synliggjorde samtidigt det faktum att slaveri fortfarande förekommer på olika sätt. "Det är viktigt att vi aldrig glömmer bort det, utan tänker på det hela tiden. Jag vill sprida ett budskap genom min konst", säger hon.

Emma Löf Hagström