För snart ett år sedan blev Elisabeth Wehlanders mamma Margaretha dålig. Blod i urinen indikerade att något inte stod rätt till och vid nyår opererade läkarna bort en tumör från urinblåsan.

Operationen följdes av en väntan på analyssvar för att ta reda på vilken typ av tumör Margaretha hade drabbats av.

– Hon var lite tröttare, hade ont och var inte riktigt som vanligt under den tiden, men oerhört bestämd på att hon skulle fixa det, säger Elisabeth Wehlander.

I mars fick Margaretha och hennes anhöriga det tunga beskedet att cancern var obotlig. Omständigheterna gjorde att det inte fanns något läkarna kunde göra.

– Beroende på andra bakomliggande sjukdomar som mamma hade kunde läkarna inte sätta in cellgifter.

Blev erbjuden plats på hospice

Tiden efter beskedet blev omtumlande.

Margaretha blev akut sjuk och inlagd på akutvårdsavdelning i två veckor. Där upprättades en vårdplan och palliativ vård sattes in. Samtidigt startades en diskussion om var någonstans Margaretha skulle vårdas under den sista tiden i livet.

– Mamma ville absolut inte till ett korttidsboende. På grund av att hon var så dålig kände vi anhöriga inte oss trygga med att hon skulle vårdas i hemmet. Då ställde ansvarig sjuksköterska frågan om mamma kunde tänka sig ett hospice.

För att få en plats på hospice måste ansökan komma från patenten själv och en läkare måste intyga att personen befinner sig i livets slutskede. Därtill måste det finnas ett biståndsbeslut från kommunen.

– Trots att jag jobbat administrativt inom vården i hela mitt yrkesliv hade jag dålig koll på vad hospice är och vilken typ av vård man kan få. Men jag är så himla glad att mamma fick sin sista tid i livet där.

13 dagar

Vistelsen på Bräcke hospice Helhetsvården blev totalt 13 dagar lång. Jämfört med tiden på sjukhus som präglades av coronapandemin och tillhörande restriktioner fick Margarethas anhöriga besöka henne så ofta de ville.

De kunde umgås inne på Margarethas rum eller på den inglasade altanen, som var högt uppskattad.

– Skillnaden mellan vården på medicinska akutvårdsavdelningen och vården på hospice var verkligen skillnad mellan väntan på döden och livet i väntan på döden för oss, säger Elisabeth.

"Hon hade inte ont"

Att mammans sista tid blev på hospice gjorde att det blev så bra som möjligt under omständigheterna. Det är Elisabeth övertygad om.

Dels på grund av den varma, hemtrevliga och välkomnande atmosfären, men också för att det var enkelt att få kontakt med personal för att få uppdateringar om Margarethas tillstånd.

– Jag och min syster var där varje dag. Vi fick chansen att prata om så mycket som det inte hade funnits utrymme för när mamma var på sjukhus, säger Elisabeth och fortsätter:

– Mamma ville inte prata om döden med mig och min syster, jag tror inte att hon ville belasta oss. I efterhand har vi förstått att hon valde att prata med diakonen och personalen på plats.

Vad betydde den här tiden för er anhöriga?

– Jag kan inte nog trycka på hur betydelsefullt det var. Det blev ett lugn, värdigt och livsbejakande slut. Mamma var väl omhändertagen och hon hade inte ont på slutet. Det var viktigt för oss och för henne, säger Elisabeth Wehlander.