Hon håller precis på att försöka vrida dygnet rätt igen, energiska och positiva Gitte Hagstedt-Dickson. Hon är fylld av energi, som det lätt blir när hon blir engagerad. På egen hand vill hon ge kommande generationer en bättre värld genom upplysande filmer om miljöförstöringen som sker.
– Redan som liten kallades jag tusenkonstnär, säger hon som levt med musik och skapande i hela sitt liv.
Så, nej, trots sina 72 år, är det inget pensionärsliv hon lever.
– Jag säger som Lars Lerin: "Skaparkraften tar inte semester". Jag mår som bäst då jag håller på med mina projekt, men de får inte bli för stora.
Egen Youtubekanal
Hon sammanställer filmer till sin Youtubekanal. Allt med syftet att upplysa sina medmänniskor om det pågående klimathotet. Det som i sin tur kan äventyra de kommande generationernas framtid.
Att hon hamnade där hon nu är har i sin tur att göra med en livskris som inträffade 2007 och som Gitte Hagstedt-Dickson levde med i tolv år.
– Jag fick hjälp, men den bästa hjälpen var att jag skrev. Jag är emot mediciner och gick igenom en skärseld för att bli bra. Jag gick ut och gick. Samtidigt jobbade jag. Men efter att jag avslutat min musikal "Millenniets halsband" gjorde jag min sorti ur konsertvärlden. Någon annan fick ta över rodret.
Det blev en självbiografi – "Lilla jag vågar?" – som kom 2019.
– Den handlade om min barndom. Att jag vågade komma fram. Nu håller jag på med en fortsättning: "Jag vågar!".
Självterapi
Som en annan del av självterapin var att gå igenom de konsertfilmer som gjorts av de föreställningar Gitte Hagstedt-DIckson haft genom åren.
– Och då jag var dålig skrev jag sånger om miljön.
Är det något jag är så är det envis.
Kombinationen av skapande gav den första filmen, som kom vid nyår för ett år sedan.
– Då visste jag inte att jag skulle fördjupa mig så mycket. Men med coronan har jag gjort ännu mer research till filmerna. De är upplysande med kalla fakta, men där jag alltid försöker sluta med hopp. För man får aldrig sluta hoppas, säger hon som vill att man börjar i det lilla för att se det stora.
– Jag har till och med gjort en film om soprummet i huset där jag bor.
Hon berättar om hur berörd hon blir när hon under sin research fått se filmer från barnarbete i gruvorna i Kongo-Kinshasa.
– Då har jag knappt kunna sova.
Blir engagerad
Hon blir lätt uppslukad och dedikerad. Ibland kan engagemanget ta över.
– Ja, jag kan sitta i ett och ett halvt dygn och arbeta. Men sedan sover jag å andra sidan i 15 timmar.
Sin senaste och tredje film har hon bestämt ska vara klar 31 januari. Snart deadline, med andra ord.
– Är det något jag är så är det envis. Men är det något jag har svårt för så är det corona. Jag besväras dessutom av en ögonsjukdom sedan fem år. Jag försöker självläka det, men jag föll i november och skadade då också det andra ögat. När jag var hos läkaren vill han vänta med behandling för han visste att jag ville jobba med det själv med qigong och akupunktur.
Nu hoppas hon att skolorna ska ta del av hennes filmer, som är tillgängliga utan kostnad.
– Jag ska höra av mig till dem. Det krävs upplysning. Folk är för lite insatta.
