I början på oktober tilldelades Caroline Hatcher Pennsvärdspriset. I delar av motiveringen står det:

"Som lärare är Caroline Hatcher en sann förebild för både elever och kollegor. Genom sitt outtröttliga engagemang, ett systematiskt arbetssätt och stor uthållighet motiverar och inspirerar Caroline till att inte bara förstås litteraturen, utan också finna glädjen och lust i den."

– Det var en blixt från klar himmel att jag hade blivit nominerad till det av Berättarministeriet. Det var en kollega som hade anmält mig till Pennsvärdet, berättar Caroline Hatcher.

Blev bekräftad

Om motiveringen säger hon:

– Det var väldigt rörande att höra och upplyftande. Jag kände mig bekräftad i det jag gör, att någon lyssnat på något bra som händer i skolans värld.

Caroline Hatcher har jobbat som lärare i 27 år, varav de senaste fyra år på Ryaskolan i Biskopsgården. Ett yrke som hon i ungdomen inte siktade mot.

– Ja, det var det enda jag visste att jag inte skulle bli. Men jag ändrade mig efter att ha jobbat som lärarvikarie i min gamla högstadieskola och insåg att jag tyckte det var roligt.

Hon har elever från flera olika länder och därmed med lika många modersmål.

– Jag har elever från Somalia ,Eritrea, Uganda, Nigeria, Elfenbenskusten, Turkiet, Syrien, Irak och Bangladesh, förutom Sverige. Så vi har tio språk i klassrummet. För att lyckas krävs det ett gott klassrumsklimat och att aldrig lämna någon ensam i utbildningen, säger hon.

Men känner du dig inte stressad av det?

– Jättemånga gånger. Men jag har att förhålla mig till den politik och de ekonomiska förhållande som vi har. Men för mig är det viktigt att mitt klassrum ska vara en oas.

Caroline Hatcher har erfarenhet från hur det är att vara en ung elev i ett nytt klassrum med ett främmande klassrum.

– Pappa jobbade på Televerket och fick jobb i Zambia under landets glansdagar. Jag var sex år när vi kom till huvudstaden Lusaka. Jag hamnar i en flickskola i en klass på 40 elever. Undervisningen var på engelska. ett språk jag inte kunde. Man fick smäll på fingrarna om man inte gjorde som man blev tillsagd, men det gjorde jag.

Familjen blev kvar ett år, men minnena från tiden består och Caroline Hatcher har varit tillbaka i landet när hon studerade U-landskunskap.

– Vi var i Zimbabwe, Botswana, Kenya och Tanzania och åkte förbi Zambia. Det var märkligt att komma tillbaka.

Hon har gjort sina resor, rest gjorde runt, jobbat i både Australien och USA, har bott i kollektiv i Borås och i England med sin familj.

– Jag gillar fortfarande äventyr, men jag är glad att jag gjorde de där resorna när jag var ung, säger hon som är nu rotad med sin man i Göteborg i huset i Hagen.

Skilda världar

Caroline Hatcher är medveten om klassresan som sker mellan hennes bostad i Långedrag över Älvsborgsbron till skolan i Biskopsgården.

– Ja, det är helt olika världar. Men jag vet ju hur det är att sitta i ett klassrum och inte förstå, säger hon som vill lära sig mer för att lära rätt.

– Jag fick genom ett EU-projekt ett utbyte med en kinesisk lärare. Hon var här i min skola och jag reste dit för att se hur hon jobbade. Det var väldigt annorlunda.