Inga är i 80-årsåldern och har under fyra decennier varit en trygg röst för människor som söker stöd och medmänsklighet i nattens mörker. Som volontär för Jourhavande Medmänniska, en ideell förening som erbjuder samtalsstöd på kvällar och nätter, har hon blivit en livlina för otaliga individer.

– Ensamma människor med ångest på natten är väldigt vanligt och vi behövs. Därför har jag fortsatt i alla dessa år, säger Inga.

Under sina samtal möter hon människor som brottas med allt från ensamhet till självmordstankar. Hennes roll som volontär är främst att lyssna, inte att ge råd. Men det är inte alltid lätt.

– Ibland känner man sig liten. Man vill ju så gärna hjälpa folk men känner sin maktlöshet. Men om ett samtal kan göra att någon klarar sig genom natten, då har man gjort skillnad. Då överlever personen en natt till.

70 000 fastnade i kö

Jourhavande Medmänniska har funnits sedan 70-talet. Inga minns att samtalen i början ofta handlade om alkoholproblem. Många ringde berusade, och då fick man be dem återkomma när de nyktrat till.

I dag dominerar samtal om psykisk ohälsa och personliga problem.

– Förr var det bara några stycken som ringde varje pass och det kunde gå långa stunder mellan samtalen. Nu ringer telefonen oavbrutet och man hinner inte ens lägga på innan nästa samtal kommer in.

Förra året besvarade Jourhavande Medmänniskas cirka 130 volontärer nästan 14 000 samtal, men cirka 70 000 människor fastnade i kön. Mellan januari och juli 2024 har 8 486 samtal besvarats, medan över 46 000 stödsökande har lagt på innan de fått svar.

– Det är många som ringer nästan varje natt. En del har kanske inte ett direkt behov, men det har blivit en vana. De ser oss som en kompis, säger Inga, men betonar samtidigt att alla samtal är lika viktiga.

Volontärbrist i Stockholm

En av föreningens stora utmaningar är att rekrytera tillräckligt många volontärer, särskilt i Stockholm, berättar ordförande Birgitta.

– Vi hade planerat en kurs i slutet av augusti men fick bara in fyra anmälningar från Stockholm.

Med fler volontärer skulle man nå fler människor i nöd, fortsätter hon.

– Vi behöver bli minst dubbelt så många som nu. Eftersom vi har en del som ringer återkommande förstår jag att vi är någon slags livlina i deras liv, säger Birgitta.