Drygt 200 sidor. Längre är inte "Rädd för sanningen", Janne Josefssons självbiografi. Men innehållsmässigt är den som en tegelsten om 700 sidor. Fylld av dramatik mellan resumén om hans liv som barn från folkhemmet och Göteborgs förort Biskopsgården till karriären som journalist.
Han är förvisso, sedan i somras, 70 år. Men att lägga nyfikenheten på hyllan finns inte.
Nya uppdrag
Entusiastisk berättar Janne Josefsson om sitt nya uppdrag, som intervjuare i podden "Oväntat besök hos Janne Josefsson.
– Jag vet inte vem som ska komma. Allt bara sker. Jag får ledtrådar och trodde att jag skulle få besök av… vad heter hon, Sven Wollters dotter. Ja, just det. Stina. Så när det ringer på dörren öppnar jag, blundar och säger "Välkommen! Stina Wollter". Det var Jan Emanuel. Den direkta motsatsen.
Janne Josefsson har snart till skratt och är en man av tusen historier. Men då det kom till sin självbiografi höll han det alltså kort, men inte desto mindre kärnfullt. Till sin hjälp har han haft vännen, journalistkollegan och författaren Mats Lerneby.
Men… som journalist i hela ditt liv, kan du inte skriva din egen bok, utan hjälp?
– Nja, jag har ju jobbat med radio och teve i hela mitt liv. Jag skrev förvisso för GT ett tag på 1970-talet, då Göran Zachrisson var kulturchef där. Men, nej, jag är inte en skrivande journalist. Även om jag sedan några år skriver krönikor för DN.
Nej, istället har Janne Josefsson haft en svindlande intensivt journalistkarriär som krävt sin offer både vad det gäller intervjuer han gjort och äktenskap han levt i och skilts ifrån.
Han har från starten i mitten av 70-talet fullt ut gått upp sin sitt yrke med stort patos.
– Så har det absolut varit. Men det har också varit farligt. Jag är tacksam att jag haft en chef som Nils Hanson på "Uppdrag granskning", som varit något av en djävulens advokat och fått mig att se konsekvenserna. Men jag inser att jag har skadat folk.
Men en självbiografi nu… varför?
– Jag har fått förfrågningar och för en 16, 17 år sedan gjordes intervjuboken "Janne Josefsson – älskad och hatad"…
Nu är det ändå hög tid och orsaken är mycket breven och dagboken från sin mor. Saker han letat efter, men nu fått tid att hitta och gå igenom..
– Jag visste att mamma haft det jobbigt och fått lämna två barn på Vidkärrs barnhem. Hon fick ett stadigt liv först när hon gifte sig med min pappa. Jag har mina föräldrars bröllopsbild i sovrummet. Mamma är klädd i grått, eftersom hon fött barn utanför äktenskapet. Så sorgligt, säger han.
Folkkär och fruktad
Men trots att han blivit folkkär och fruktad som undersökande journalist i "Uppdrag granskning" har han aldrig gått till botten med sin egen familjs historia i allmänhet och sin mammas i synnerhet.
– Nej, jag har aldrig grävt i arkiven. Men Mats Lerneby tog mig till regionarkivet . Där finns en hög med handlingar om min mor och min halvbror Jarl. Där står om då hon levde som hemlös i trappuppgångar i Vasastan, hur hon försörjde sig som prostituerad. Jarl omnämndes som imbecill och debil. Men, nej. Jag har jobbat på intaget på Lillhagen. Jag vet att han inte var det. Men han diagnosticerades säkert inte av onda skäl. Det var bara så på den tiden och nu är det uppe igen med nutidens gangstrar, säger han uppenbart tagen.
– I dagboken kommer det fram att mamma hade en dröm att skriva. Jag blev på något sätt en produkt av det och hon var väldigt stolt över mig, men också orolig att något skulle hända mig.
