Lampan lyser rött. Bommarna går ner, stannar där. Väntan tar vid.
När bommarna reser sig igen har en minut och sex sekunder passerat.
För ett par killar är det för tidskrävande. De rusar över spåren, kryper under bommen och har lyckligtvis hunnit över innan tåget far förbi.
– Det skulle jag aldrig göra. Jag har alldeles för mycket respekt för tågen, säger journalisten Martin Wicklin som kommer cyklande från träningen.
Samhällsekonomiskt
Han tycker inte att det är så farligt att färden tillfälligt stoppas vid korsningen Esplanaden/Järnvägsgatan.
– Jag har inte så bråttom längre i livet.
Men, tillägger han, ibland ska det hinnas med tåg från båda hållen. Då tar det längre tid. För att inte tala om de täta intervaller som bommarna ibland sänks och höjs med.
Under de få minuter vi snackar med Martin sker det inte mindre än tre gånger. Katastrof, tycker han. Av samhällsekonomiska skäl.
– Bommarna behöver försvinna. Så att det blir framkomligare och effektivare.
Samtidigt medger han att det finns något "lite nostalgiskt" över bommarna. Och visst, när något har präglat stadsbilden i generationer är väl den aspekten oundviklig.
Men tids nog ska hela rasket bort. Till följd av nedgrävningen av järnvägen kan bommarna ryka runt år 2029, spår Trafikverket.
https://www.mitti.se/nyheter/sumpanbor-sa-tycker-vi-om-nya-stadskarnan/repvjf!pwrs3O9kncprpEE0mi0aMQ/
Småbarnsmammorna Marianne Abraham och Fadia Aho reagerar ganska olika på faktumet att bommarnas dagar är räknade.
– Jätteskönt, så att man slipper stå och vänta, säger Marianne.
– Samtidigt har de varit här så länge. De hör ihop med bilden av Sumpan, säger Fadia.
Marianne protesterar direkt: snabbt och effektivt ska det vara. Det har hänt att hon har sprungit för att hinna över spåren innan bommarna har fällts ner.
Fadia svarar:
– Jag kanske har haft mer tur i livet.
"Man lever med det"
Även för 17-årige Måns Sandström är det brådis när vi haffar honom vid de nyss nedfällda bommarna.
– Jag tycker att det är lite karaktäristiskt för den här platsen. Men det är också jobbigt om man ska hinna med bussen.
Hur kommer det att kännas när bommarna försvinner?
– Tomt, men det blir också skönt att slippa vänta.
Fast, det går att få saker gjorda även när en gammal planka står i ens väg.
– Man går lite, vankar runt. Det finns inget att jaga upp sig för, det är bara att vänta. Och så kan man syssla med tankarna i huvudet, säger Lotta Svenblad som har bott i Sumpan sedan 1973.
På daglig basis passerar hon bommarna sex, sju gånger. Hälften av dem får hon vänta på att tåg ska passera.
– Det är så det är, man lever med det.
Hur mycket tid har du ägnat åt att vänta här, totalt?
– Oj, det går inte att beräkna. Jag vill nog helst inte veta.