Johanna Frostling har skrivit låttexter sedan hon var fem. Den allra första, om en varg, en ödla och en liten skogsmus, skrev hon med en kompis.
– Innan man blev kär i killar var man kär i djur. Men vi var inte så bra rent språkligt, för den där musen ”tasslade”, säger hon med ett skratt.
– Jag har alltid skrivit och alltid sjungit, men jag förstod inte att jag var låtskrivare, utan trodde att jag var sångerska. Då gick jag ändå i musikklass i både högstadiet och gymnasiet. Allt gick ut på att man skulle bli duktig på att sjunga. Låtskrivandet visades aldrig upp.
Först när Johanna träffade Klara Tuva Wörman, som hon under många år bildade gruppen Klara & jag med, förstod hon att man kunde släppa musik som faktiskt var ens egen.
I fjol bestämde de sig för att lägga ner duon och man kan lugnt säga att de avslutade med stil – på firandet av Carl XVI Gustafs första 50 år som regent.
– Vårt sista gig var utanför slottet inför 40 000 pers i direktsänd tv. Kungen och regeringen satt på första raden. Det var så himla högtidligt och jag blev verkligen rojalist. Eller, det var jag redan innan. Jag älskar skiten!
Uppbrott bakom satsningen
Johanna hade länge umgåtts med tanken på en solokarriär. Men så gick tiden.
– Jag är inte purung längre och i den här branschen är det ganska ovanligt att debutera som nästan 30-åring. Jag vill ju ha familj. Skulle jag offra allt det? Sedan gjorde jag och min kille slut och jag skulle ändå inte köpa lägenhet och få barn. Det var nog meningen att det skulle bli så, säger hon.
Eftersom första låten släpps i dagarna har hon inte riktigt vant sig vid tanken på sig själv som soloartist.
– Just nu är jag väl 80 procent låtskrivare, men det börjar krypa på fler procent på artistdelen. Den 17 mars gör jag min debutspelning på Draken Live i Göteborg. Då blir det nog lite mer verkligt.
Hämtat från en norsk film
Titeln ”Död snö” har hon tagit från en dansk expojkvän som brukade säga ”död snö” för att han tyckte det lät kul. Egentligen är det namnet på en norsk skräckfilm.
– Jag såg en massa kärlekspar när jag var nysingel och olycklig. Som en överlevnadsstrategi tänkte jag att de bara är med varandra för att ha någon när det är kallt och mörkt ute. Att de säkert gör slut när det blir vår och försvinner när solen kommer fram, precis som snön.
Johannas egen musik låter lite ”stökigare och råare”.
– Jag har tillåtit mig att komma ut ur mitt duktig flicka-skal. Det är väl en åldersgrej också. Jag struntar i vad folk tycker och om det är för stökigt för radio.
Att ställa om och skriva texter till sig själv är ganska svårt, menar hon.
– Det kan bli en låsning ibland, det är lätt att fastna i huvudet. Samtidigt vill jag skriva något som får folk att känna, inte tänka.
Johanna berättar att hon skriver hela tiden – och gärna på gymmets löpband.
– Sedan hoppar jag av och antecknar saker jag har kommit på!
Stolt ”moster” till Lobato
För några år sedan skrev Johanna och Klara – tillsammans med artisten själv och producenten – Olivia Lobatos megahit ”Syrener”.
– Det var jättesjukt. Dels för att vi skrev den på en kväll, dels för att det var Olivias första låtskrivarsession. Hon var inte ens 18 och var där med sin mamma. Det var kul att se henne bli en stor scenisk artist på några månader. Jag kände mig lite som en stolt moster.
