Dimitris Makrygiannakis kommer rullande på sin gröna lådcykel och parkerar vid en av de äldre tegelbyggnaderna på Karolinskas sjukhusområde, hans arbetsplats sedan 20 år.
Dimitis jobbar som överläkare i reumatologi. Han kom hit från Kreta som doktorand, lockade hit sin fru och blev kvar.
Tidigare i år fick han ett mejl med information om att han snart skulle bli uppringd i ett icke medicinsk ärende.
Det visade sig att han tilldelats det prestigefyllda Lars Tunbjörkpriset 2024.
– Det var... överraskande! Jag visste förstås vem Lars Tunbjörk var, men inte att det fanns ett pris eller att jag blivit nominerad.
Började med gips
Dimitris är den första icke professionella fotograf som får priset.
Hobbyn väcktes på allvar i december 2009. Den första snön föll, och Dimitris Makrygiannakis med den.
Det blev operation och sedan följde två månader hemma med gips.
– En kort tid innan jag ramlade hade jag köpt en kamera och ett par fotoböcker, framför allt om tekniska grejer. När jag låg i soffan och sängen hela dagarna hade jag ju mycket tid över åt det.
Dimitris Makrygiannakis bilder visar ofta underfundiga vinklar och motiv som uppmuntrar betraktaren att tänka själv. "En streetfotograf som går utanför ramarna", enligt Lars Tunbjörkjuryns motivering.
Stefan Källstigen
När det var dags att komma upp och gå igen, var det med en ny blick, berättar Dimitris.
– Jag rörde mig så långsamt att jag började se det som fanns runtomkring mig. Jag fick syn på livet på något sätt. Det är så mycket som passerar en varje dag utan att man ser det, eller hur?
Dödsångest blir bok
Tillvaron som läkare och familjefar begränsar förstås fotograferandet.
Men två veckor per år tar Dimitris ledigt från jobbet och åker på fotoresa. Och det går att klämma in ett par timmars fotopromenad då och då.
– Det blir ofta Hagaparken. Den ligger fem minuter hemifrån, har träd, vatten, svanar och ljus, allt som kan skapa ett bra foto.
Finns det någon likhet mellan att vara läkare och fotograf?
– Båda håller igång hjärnan. Men jag tänker på det som två världar. En där det krävs disciplin och ansvar, den andra som den totala friheten där jag bara gör min grej utan krav på att leverera.
Just nu ägnar Dimitris stora delen av sin fritid åt ett väldigt personligt projekt: en fotobok med bilder tagna 2018-2019 på 70 olika kyrkogårdar i Prag.
Det låter mörkt?
– Det var många mörka tankar. Min son föddes två och en halv månad för tidigt här på KS. En period var det kritiskt för honom. Jag insåg senare att jag bar på dödsångest som inte var bearbetad.
Fotoresan i Tjeckien verkade psykoterapeutiskt, tycker Dimitris.
Traumat blev lättare att leva med, även om han nog blivit en överbeskyddande förälder, säger han.
Boken Rodina, familj på tjeckiska, är ett så kallad crowdfunding-projekt som pågår ett par veckor till. Målet är att insamlingen ska täcka kostnaderna för att ge ut boken, preliminärt våren 2025.
"Samma fina känsla"
Till dess går Dimitris bilder att se på Borås Konstmuseum. Kan Lars Tunbjörkpriset öppna dörren till en fotokarriär? Dimitris har flera gånger tänkt tanken.
– Men jag kommer alltid fram till samma slutsats. Jag vill både hjälpa människor och ha friheten i fotograferingen. Det är en välfungerande balans.
Så slår det honom att det finns en gemensam nämnare.
– Att hjälpa en människa och att ta en bra bild, det ger samma fina känsla.
"Nej, det här är inte en patient – jag har aldrig med kameran till jobbet – utan min fru. Hon är också läkare, när jag tog bilden jobbade hon på labb".
Dimitris Makrygiannakis
"I början gillade min son inte att bli fotograferad. Men när han såg sig själv inramad på en vägg på en utställning så vände det faktiskt. Här är han vid Ulriksdals slott".
Dimitris Makrygiannakis
"Jag gillar att bara promenera runt, rätt var det är så ser man något att fokusera på. Den här är från en promenad vid Råstasjön".
Dimitris Makrygiannakis