Han bär ut grejor på trottoaren. Skylt, bord, hyllor, tavlor och ett gammalt tidningsställ från den gamla tidningen Metro.

– Var tionde varv stannar jag och dricker lite kaffe. Folk betalar för ett gymkort men det här är bra träning, säger Lars-Göran Andersson medan han går ut och in ur butiken.

– Ska du inte fråga mig hur det började? Äsch, det är så tråkigt, det var av en tillfällighet.

Historiskt godispapper

I 36 år har han haft Framtidsantiken i hörnet av Surbrunnsgatan och Hagagatan. Innan dess fanns här en damfrisering och en butik som sålde mjölk på lösvikt, berättar han.

Han hade rest jorden runt i fem år innan han landade i Stockholm. Här lärde han känna juvelerare och tjänade pengar på att byta ädelstenar åt dem.

– Någon kanske sökte en opal och ville bli av med en rubin. I dag kanske du inte får låna en diamant om du går in till en juvelerare och snackar med dem. Men jag fick det.

Två personer kommer in och kikar. En av dem säger att det ser ut som ett museum innan de går.

Lars-Göran fortsätter in mot kontoret, men stannar plötsligt upp.

– Välj något så ska jag berätta vad jag har. Hockey? Här är Börje Salmings gamla tröja. Där uppe hänger Sven Tumbas, ser du blodet? Det är hans dna. Gillar du Björn Borg? Han råkade krossa grannens fönster när han stod och slog bollar i Södertälje, här är biljetten från den nya rutan han hämtade ut med sin mamma.

Inne på kontoret står gamla spritflaskor från världens alla hörn och rader av pärmar. Han sträcker sig efter en av dem och berättar om pliktinsamlingen – lagarna om att allt tryckt material måste bevaras.

– Någon på Kungliga biblioteket har ju missat att det även borde gälla allt annat – glasspapper, godis och gamla cigarettpaket. Men vi andra då? Tablettasken du hade när du var 13, eller tuggummit? Det har jag tagit hand om, säger han, slår upp pärmen och börjar bläddra.

– När är du född? Här är alla glasspapper genom tiderna, sorterade efter år.

Glasögon och rekvisita

Lars-Göran menar att han jobbar med återvinning.

– Vi har ju egentligen redan allt vi behöver. Man måste bara ifrågasätta lite. I dag öppnas det ju bara Bröd och salt och optiker i varje hörn.

Ofta kontaktas han för film- och reklaminspelningar som vill bygga upp en gammal kiosk, ha en ask halstabletter från 1952 eller limpor med gamla smuggelcigg till en Netflixproduktion.

I skyltfönstret hänger en mängd glasögon. Resten ligger i lådor och flyttkartonger på olika lager runt om i stan. Han uppskattar att han har runt 100 000.

– Eller 90, eller 200. Jag är Mr. Too much, det har jag alltid varit. Man måste få vara sin egen. I dag går allt så fort, men jag står still, säger han och sätter handen i sidan.

– Det är en sådan villervalla idag. Folk glömmer att de inte måste vara som alla andra. Det här är mer en livsstil än ett jobb. Jag går hit så ofta jag känner för det.