DET HÄR ÄR DEL 4 I EN ARTIKELSERIE OM SOCIAL SAMMANHÅLLNING. LÄS ÄVEN DEL 1 , DEL 2 och DEL 3.

Hur minskar vi polariseringen och gör det lättare att mötas utanför den egna bubblan? Läsarpanelen som träffades strax innan jul tycker det är bra att Mitt i-tidningarna lyfter fram positiva nyheter. Men gruppen ville också se mer fokus på lösningar.

Ulf Hilonen, Upplands Bro: Man måste hålla fast i de negativa händelser man tar upp, följa upp under längre tid, ställa kritiska frågor och se vilka lösningar som blir.

Pia Hellström, Huddinge: Ni skulle kunna göra det som ett projekt under ett år: ”Här är ett problem, vad kan man göra åt saken?” – och skildra frågan ur många olika synvinklar.

Lorenzo Garcia, Märsta,: Vi har också ett behov av lokala hjältar som man kan identifiera sig med.

Ulf: Ja, gärna oftare. Månadens hjälte. Det är sånt som skapar gemenskap och kittar ihop oss. Det håller den goda grytan kokande.

Pia: Om man känner mer av samhörighet med andra där man bor, då är man mer rädd om gemensamma planteringar till exempel.

Amélie Reichmuth, Kungsholmen: Tidningen kan också skapa ett forum inom området, där man delar åsikter och letar efter lösningar på ett sätt som inte blir så polariserat.

Finns inte redan lokala facebookgrupper och politiska partier?

Amélie: Jo, men tidningen når ut till fler och har en annan auktoritet. Om tidningen ordnar det, då känns det tryggare, då vågar jag lägga fram mina tankar.

Ulf: Genom tidningen kan det bli en positiv boost. Det blir lättare att se: vad kan jag göra? Det blir ringar på vattnet och det ökar gemenskapen.

Lorenzo: Fördelen är att journalister har som jobb att söka sanningen, vara opartiska och låta olika sidor komma till tals. Facebookgrupper har alltid någon slags agenda, partierna också.

Amélie: Precis, en journalist letar efter olika sanningar, en politiker har bara sin egen sanning.

Danny Tang, Norsborg: Partiernas åsikter är redan färdiga, antingen höger eller vänster. Man möts inte.

Pia: Om tidningen tar på sig rollen att fungera som moderator och verka för ”mannen i mitten”, då kommer man bort från att det mest är folk ute på kanterna som står och skriker åt varandra.

Anna Zotééva, Kungsholmen: Det skulle vara intressant om tidningen också kunde ordna debatter på lokal nivå, där olika företrädare fick berätta om sin politik.

Lorenzo: Varför kan inte partierna sätta sig runt ett bord och prata tillsammans om hur man ska lösa segregationen, brottsligheten, bostäderna – och hålla på tills de kommit fram till något? Ska det vara så himla svårt att samverka? Varför måste det alltid vara konfrontation?

Amélie: Felet är att politik har blivit en marknad, där varje parti försöker fokusera på en viss identitet hos folk, för att sälja sin politik till en viss grupp. Vi behöver ett ställe där vi kan komma överens om det som förenar oss istället. Det är något Mitt i-tidningarna kan göra.

Ulf: Ja, på facebook är det idag bara de som redan är övertygade som är aktiva. Tidningen kan bli en katalysator för olika intressegrupper att kunna mötas, utan att det blir så polariserat.

Många av 00-talets rosiga förhoppningar om att sociala medier skulle leda till en demokratisk pånyttfödelse har kommit på skam.

Visst har nya gräsrotsrörelser kunnat växa sig starka när hindren för att göra sin röst hörd har försvunnit. Gamla maktförhållanden inom både politik och medier har skakats om.

Men samtidigt har fältet blivit fritt för desinformation och de flesta människor skulle aldrig ge sig in i en nätdiskussion på grund av det ofta polariserade tonläget.

Ett par av deltagarna i vår läsarpanel berättar också om hur de försökt engagera sig partipolitiskt där de bor, men att de studsat mot ogästvänliga och stelbenta strukturer av ”gamla uvar som mest var intresserade av att skydda sina egna positioner.”

Paneldeltagarna pekar på en potential hos lokaljournalistiken som det finns goda skäl att utveckla vidare: funktionen som brett diskussionsforum för vardagsnära, viktiga samhällsfrågor.

Min egna erfarenhet av tidningsledda läsarsamtal, bland annat i Skärholmen och Botkyrka, är att det kan fungera hur bra som helst.

När människor i olika ålder och med olika bakgrunder samlas runt ett bord och pratar – också kring knepiga frågor som integration, svenskhet, otrygghet eller barnuppfostran – kommer de nästan alltid ut med en upprymd känsla och en starkare tro på att problem går att lösa.

Kan man ”skala upp” den funktionen? Låta dialogen flytta in i tidningen i högre grad? Många medier världen över experimenterar just nu med olika former av brobyggande samtalsjournalistik.

#EttSthlm-sidan är en testplats för sådana tankar. Målet är att flera ska bli delaktiga. Ni är allihop varmt välkomna med idéer.