"Att själv ha gått igenom en sorgeprocess, det tror jag är en stor tillgång om man ska jobba som begravningsentreprenör".

Runt millennieskiftet tog Kortedalabon Livia Lundbäck ledigt för att vårda sin mamma. Efter att mamman hade diagnostiserats med bröstcancer behövde hon vård i livets slutskeende.

– En tid i början var min mamma inlagd på sjukhus. När jag då träffade andra anhöriga märkte jag vilket stort behov det fanns av att prata om sin sorg. Jag tror att jag blev lite av en kurator för många, säger hon.

Hennes förmåga att med värme bjuda in till samtal och skapa relationer märks när GöteborgDirekt hälsar på Livias kontor i Kviberg.

Att bli begravningsentreprenör var inte någon spikrak väg för Livia. Ursprungligen från Ungern har Livia tidigare jobbat som hemspråkslärare i ungerska och hon har gjort karriär på Posten.

Strax efter att hon begravt sin mamma som en annons från begravningsbyrån Fonus dök upp. Byrån sökte medarbetare med bakgrund i olika kulturer och Livia kände att hon hade erfarenheter som hon kunde bidra med.

– Jag kommer ihåg själv hur det var när jag skulle ha den första kontakten med begravningsbyrån. Bland annat var det som att jag hade bomull i huvudet och jag kunde inte tänka klart. Sedan började tankarna studsa som pingpong-bollar. Jag lärde mig att man måste skriva ner sina tankar, annars kan man bli frustrerad för att man försöker komma ihåg sådan som man tänkt på tidigare.

Hur möter du själv personer i sorg?

– Jag försöker att inte underskatta någon annans sorg, utan tänka att den kan ta olika uttryck. Vi människor har ett sådant behov att bli sedda, det är också viktigt att ha med sig. Som begravningsentreprenör kan man inte sitta och prata om sig själv, utan det handlar om att ta reda på vad kunden behöver för typ av stöd.

"Befarare en svår process"

För sju år sedan tog Livia steget att starta eget.

Under sin tid i yrkeslivet har hon fått lära sig hur olika kulturer hanterar döden och hon har hanterat muslimska så väl som buddistiska begravningar.

– "Det här var inte så besvärligt och hemskt som jag befarade", det är det bästa betyget jag kan få. Många befarar att begravningen ska vara en svår process.

Några hundra meter från kontoret breder Kvibergs kyrkogård ut sig. Där vilar Livia Lundbäcks föräldrar. Alla helgons dag är en dag hon själv får chans att minnas dem lite extra och hon har för vana att gå dit och tända ett ljus på graven.

– Jag är så glad att de finns här i Sverige. Jag skulle sörja ihjäl mig om jag inte hade en plats att gå till.