Göteborg

 ”Väggen närmar sig millimeter för millimeter. För att jag inte ska gå in i den behöver jag hitta Bänken. Det enda jag vet är att den finns i Berlin …”

I boken 40 dagar på en Bänk i Berlin – ett tidsdokument har författaren, poeten och scenkonstnären Louise Halvardsson sammanställt texterna och bilderna som kom till under hennes 40 dagar långa performance i samband med att hon fyllde 40.

De bakom liggande turerna runt projektet var inte odelat positiva.

– Jag hade en fantastisk hyreslägenhet i Kungsladugård, den var verkligen min bästa vän. Sen såldes fastigheten och jag tvingades flytta. Det var så mycket stress inblandat i att förlora mitt hem och med det kom 40-årskrisen. Alla undrade vad jag skulle hitta på, jag blev nästan utbränd, så jag träffade en livscoach och hon ställde samma fråga på tio olika sätt och mitt enda svar var att jag ville sitta på en bänk.

Och så fick det blir. Efter en uppgörelse med fastighetsägaren tog Louise chansen att flytta var som helst! Så det blev Berlin där hon kunde bo billigt hos bekanta som hyrde en lägenhet i Neuköln.

Louise Halvardsson på plats på en helt annan bänk i Kronhusparken

Magnus Johansson

Hur hittade du bänken?

– Jag googlade! Sökte på bänkar i Berlin, hittade ett instakonto som heter "benchingberlin" där personerna bakom kontot har ställer ut egna bänkar på ställen där de tycker att de saknas. Så jag åkte dit på min 40-årsdag och rekade, letade parkbänkar en hel dag tills det sa klick! Det var många bänkar som gick bort – det var för blåsigt, utsikten var ful, för mycket trafik eller bara att platsen var för tråkig. Bänken på bron Elsensteg över Landweer-kanalen var klockren! förklarar Louise som bänkade sig där mellan klockan 11.00 och 11.40 i 40 dagar som en reaktion mot samhällets allt högre tempo.

Den ser ju inte vidare bekväm ut…

– Oh nej, det var den inte.

Sen satt du där och gjorde ingenting?

– Det är inte helt lätt att göra ingenting. Men jag kände verkligen att jag behövde göra just ingenting, utan mobilen, inte dricka nånting, inte snusa, inte tugga tuggummi och så vidare. Allt enligt reglerna jag hade satt upp.

Blev du aldrig rastlös?

– Såklart, ibland gick tiden sååå långsamt, inte minst när det var dåligt väder. Men ibland var det precis tvärtom, det kunde hända en massa saker och 40 minuter kändes som fyra. 

Performanceverket kom att handla om att observera och bli observerad och inte minst om att förhålla sig till regler. Ingenting fick hon göra på bänken och bara prata om hon blev tilltalad.

Hur gick det med interaktionen med tyskarna?

– En av reglerna jag var att ju att jag inte fick ta kontakt med någon. Men det dröjde inte länge förrän folk började titta till, förbipasserande erbjöd mig kaffe, frågade hur jag mådde och om jag behövde pengar. Vissa kunde inte engelska och min tyska är tyvärr bara sådär, så det blev stundtals lite knackiga, men trevliga samtal. Men det var så många som visade värme och omtanke och det var väldigt fint. Jag fick ett större förtroende för mänskligheten!

Med 40–årsfirandet i gott minne – vad tänker du göra när du fyller 50?

– Jag planerar att vara kvar i Göteborg tills jag fyller 50, sen får vi se vilka kriser som kommer och vad jag hittar på. Jag är öppen för alla förslag, skrattar Louise.

Författare, poet eller scenkonstnär – om du tvingades välja en?

– Då väljer jag Punkpoet – det är lite allomfattande. Poet låter så pretentiöst, jag skriver rakt och rättframt.

40 dagar på en bänk i Berlin – ett tidsdokument är utgiven av Poesiwerken Publishing och finns där böcker finns.