Michael Ohlsson från Viksjö är redan sjuk när han ser de första nyhetsinslagen om viruset covid-19. Han har inte varit utomlands, så det måste vara något annat, tänker han.

Men i mars får Michael svårt att andas. Han åker ambulans till Karolinska i Solna där de konstaterar att han är smittad.

– Jag hade ju bara hört talas om corona, jag tänkte vad är det för någonting? Då säger de: "Vi ska lägga dig i respirator. Vi har pratat med din sambo och din familj."

Michael Ohlsson lägger fortfarande pusslet om vad som hände honom i mars 2020.

Stefan Källstigen

Kan inte röra sig

Han vaknar upp tolv dagar senare.

Sjuksköterskor och läkare i visir och munskydd springer fram och tillbaka.

På andra sidan rummet ligger en patient uppkopplad till maskiner.

– Jag börjar kolla mig själv och inser att jag inte kan röra mig. Det kliar på näsan, men jag kan inte få upp händerna, minns Michael Ohlsson.

Fick hjälp av jazzen

På grund av smittspridningen har ingen varit och hälsat på. Ett telefonsamtal om dagen har hållit hans sambo uppdaterad om läget.

– Den här tiden var nog svårast för henne. Hon frågade till slut om hon fick komma och ta farväl om det värsta händer. Men nej.

När Michael låg orörlig i sjuksängen blev musiken hans räddning.

Stefan Källstigen

Orörlig och ensam med sina tankar minns Michael ett tv-inslag om jazztrummisen Ronnie Gardiner som hjälpt pensionärer få igång rörligheten med musikens hjälp. När han känner lite rörlighet i fingrarna börjar han trumma.

– Jag spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor där i sängen.

Gallblåsan var rutten

I dag kan Michael prata och gå som förut. Men tiden i respirator har satt sina spår.

Efter två turer till sjukhuset med hjärtinfarktsymtom och noggrann genomlysning med magnetröntgen hittade läkarna problemet.

– Det visade sig att min gallblåsa, som hon uttryckte det, var rutten. Så det var bara akut operation som gällde.

Anledningen var den starka medicineringen och stressen som covidvården inneburit, fick han veta.

"Vi var ju försökskaniner"

För vården var den här tiden kaotisk, berättar Judith Bruchfeld, infektionsläkare och forskare på Karolinska institutet.

– Det var otroligt att se hur snabbt vi ändå mobiliserade. Men vi visste ju inte så mycket. Vi hade lite information från bland annat Italien. Men det var inte så konkret och vederhäftigt, säger hon.

Vissa sjukhus testade malariamedicinen klorokin. I Michaels journal står det att de övervägde den, men det är oklart om den faktiskt användes.

– Vi var ju lite försökskaniner, säger han.

Michael kallar den "haschpipan", men i själva verket är det ett träningsredskap för lungorna.

Stefan Källstigen

Enligt Judith Bruchfeld är det inte troligt att han fick malariamedicin på Karolinska.

– Vi var väldigt restriktiva när det kom till att använda icke beprövade metoder. Senare kom data från Storbritannien som visade att malariamedicinen inte var effektiv. Den kunde till och med vara toxisk.

Men Michael fick troligtvis inte den vård han hade fått i dag, konstaterar hon.

– I dag vet vi att man kan komma ganska långt innan man lägger någon i respirator. Man kan ge kortison, man kan ge läkemedel som påverkar immunförsvaret så att man inte får den här väldiga inflammationen som vi såg i början. Det som vi också har som vi inte hade då är vaccin.

Intressant för forskare

Michael Ohlsson är 67 år i dag och har inte jobbat sedan coronasmällen. Med nedsatt pumpfunktion i hjärtat kommer han gå på mediciner livet ut och får inte stressa upp sig.

Resorna till Karolinska fortsätter för att bidra till två forskningsstudier, om lungorna och hjärtat.

– Jag är ju spruträdd så det var i ett svagt ögonblick som jag sa ja. Men jag tänkte väl att om jag överlevt så kanske de kan hitta något i mig som kan hjälpa andra.

"Innan var man ju en stenhård kille, liksom bärs och brudar och så där. Nu blir jag väldigt lätt uppriven och har lättare till tårar", säger Michael Ohlsson.

Stefan Källstigen