I mars är det fem år sedan covid-19 satte sina klor i Sverige – där Järva var ett av de områden som initialt drabbades allra hårdast, med många sjuka och döda.

Bara några veckor efter pandemins intåg beslutade Islamiska Kulturcenter i Rinkeby som det första trossamfundet i Sverige att stänga ner helt och hållet, för att i stället övergå till digital verksamhet.

Man hade sett på nära håll hur äldre medlemmar insjuknat en efter en, och kände inte att det fanns något annat alternativ, berättar imam Hussein Farah.

– I början var det en del som ifrågasatte beslutet, de undrade hur tunnelbanan kunde vara öppen men inte moskén. Men vi kände att vi skulle prioritera att rädda liv – i vår religion står liv alltid över dyrkan, säger han.

Inom islam är det tradition att den avlidne begravs så snart som möjligt – helst redan efter ett dygn. Så blev det inte under pandemin.  – Vissa fick vänta i upp till en månad. Det var kö till begravningsplatserna, den närmsta låg i Tyresö då. Jag vet inte hur många begravningar jag höll i, berättar imam Hussein Farah. 

Emma Löf Hagström

"Fruktansvärda tragedier"

Kommande period minns han som ett töcken.

Han beskriver hur han i princip jobbade dygnet runt med att samordna insatser för invånarna och gå hem med mediciner till drabbade, försöka få ut information om vaccin, hålla begravningar, trösta förtvivlade anhöriga.

– För många hade ambulansen bara kommit och hämtat deras föräldrar, vilket var det sista de såg av dem. Nästa gång blev begravningen. De fick inte besöka sjukhuset, inte vara med i livets slutskede, vissa fick ingen information, blev lämnade ensamma. Det var fruktansvärda tragedier.

Samtidigt minns han också hur samhället kom samman för att hjälpa de mest utsatta.

– Många som bor här ville hjälpa till, dela ut mat och mediciner. Moskén hade ett tätt samarbete med civilsamhället, Folkhälsomyndigheten, regionen och stadsdelarna. Vi sågs varje vecka för dela tankar och idéer.

Första gångerna alla kunde ses och be tillsammans efter pandemin var närmast en utomkroppslig upplevelse, beskriver imam Hussein Farah.

Emma Löf Hagström

Måste vara enade

När det stod klart att smittspridningen var hög i Järva började också snabbt spekulationerna om varför.

Tidigt gick politiker ut med att det kunde bero på informationsbrist; att människor inte kunde språket eller hade tillräckliga kunskaper, vilket i sin tur skapade en enorm stigmatisering, enligt Hussein Farah.

– Det handlade nog snarare om att många här jobbar inom vården, i förskolan, som taxichaufförer eller busschaufförer. De var tvungna att arbeta bland människor eller ta sig till jobbet för att samhället skulle gå runt, säger han.

Känslan var att många mest ville ha någon att lägga skulden på, tycker han.

– Vissa etniska grupper, som svensksomalier, är redan på många sätt diskriminerade och utsatta. Det blir enkelt för vissa att använda den gruppen slagpåsar igen, vilket är sorgligt. Efter bara ett litet tag spred det sig ju till resten av landet, alla drabbades.

Om något liknande någonsin händer Sverige igen hoppas han att alla kan dra lärdom av pandemin.

– Det är så viktigt att komma ihåg att vi alla är människor – oavsett religion eller etnisk grupp. Ett liv är alltid ett liv. Vi är alla i Sverige, och händer något sådant här igen måste vi hjälpas åt tillsammans. Vi ska vara ett lag, en enad front. Det var vi inte sist.

När imam Hussein Farah från Islamiska Kulturcenter i Rinkeby minns tillbaka till inledningen av pandemin är det med blandade känslor. 

Emma Löf Hagström