För ett otränat öga är det inte uppenbart. Men uppe på en höjd intill Granby gård finns ovanligt välbevarade lämningar av en storgård från yngre järnålder. Där finns också den vackra Granbyhällen, ett slags liggande runsten med en lång och kryptisk inskription i form av två ormar eller drakar. Den ena bildar en lite kantig ring där runorna är inristade medan den andra slingrar sig innanför som självaste midgårdsormen.
Blev förälskad
Hit kom alltså Lars Andersson för första gången som student och blev förälskad.
– Många arkeologer är fascinerade av föremål. Jag är mer fascinerad av berättelsen och människorna bakom, säger han. Runstenar är nog det enda jag verkligen är kär i. Du kan läsa namnen på de människor som levt här.
Hällens skrift är tydlig och ifylld med rött. Själva budskapet mer kryptiskt:
Häming och Själve och Johan de hugga efter sin fader Finnvid, och Vargas och Ragnfrid, och [efter] sin moder, och efter Ingegärd och efter Kalv och Gärdar och (oläsligt, ev Sighvat) Han ägde ensam allt först. Det var deras fränder. Gud hjälpe deras ande. Visäte ristade dessa runor.
Tvist om arv
Kanske skulle den bara förstås av en liten krets invigda. Mycket tyder på att det handlar om ett arvskifte som det bråkats om.
Runt Granby gård finns fler runstenar från 1000-talet där människor får namn och knyts till platser.
– Det går att sätta ihop samhällen och släkter. Och de har inte varit någon annanstans utan just här, säger han.
Vi kliver några meter upp i backen där en rad stenar korsar vår väg, rester av en större byggnad. Nästan högst upp på berget stod på 1000-talet ett så kallat långhus. Konturerna av ytterväggarna syns som en nästan rektangulär form, kantad av stenar.
Ett skrytbygge
Det var inte vilket hus som helst utan ett skrytbygge som syntes på långt håll. Ett så kallat långhus, nästan 40 meter långt och 10 meter brett, omgivet av andra mindre byggnader. På gården bodde en familj ur samhällets högre skikt. Liksom släkterna Jarlabanke och Skålhamra var de en del av den lokala eliten i Vallentuna och Täby.
Långhuset var treskeppigt och ”ganska omodernt på 1000-talet”, säger Lars Andersson. Men skrytbygget måste ha varit en stor investering och därför lät man det kanske stå, funderar han vidare.
– Sen tror jag att det brann upp. Man strök väggarna med lera och det har hittats mycket bränd lera och skörbränd sten här som inte kommer från härdarna.