Varje år drabbas runt 6 000 svenskar av hjärtstopp.
Allt fler överlever.
En av dem är Pär Wennman i Upplands Väsby.
Det började som en helt vanlig söndag i oktober förra året. Pär och hans fru Annika hade hjälpt till på en orienteringstävling utanför Stockholm.
– Dottern höll på med orientering tidigare så vi var fortfarande engagerade i sporten, säger Pär.
Som vanligt
När de gick och la sig på kvällen hemma i villan på Sjukyrkoberget i Upplands Väsby var allt fortfarande som vanligt.
– Jag vaknade runt midnatt och hörde att Pär andades konstigt. Jag trodde först att han hade en mardröm. När jag tände lampan så såg jag att han var helt kallsvettig och mådde jättedåligt.
Annika förstod direkt att det var något allvarligt och ringde 112.
– När jag pratade med larmoperatören slutade Pär andas. Hon förstod att det var ett hjärtstopp. "Få ner honom på golvet, det går inte att göra kompressioner mot en mjuk madrass", fick jag höra.
Annika vågade dock inte rulla ner honom på golvet.
– Tänk om han hamnade på mage?
Pär och Annika Wennman: "Nu är vi tacksamma för det vi har, vardagsproblem blir inte lika stora."
Malin Lövkvist
Hämtade sonen
Annika sprang och hämtade deras 17-årige son som fick hjälpa till att göra hjärt- och lungräddning på sin pappa.
– Larmoperatören på 112 var helt fantastisk. Hon sa att vi måste trycka riktigt hårt. Det hade jag inte vågat annars, jag ville ju inte skada Pär. Men nu knäckte vi ett par revben.
Brandkåren var först på plats.
– Brandmännen hade med sig en hjärtstartare och fick i gång Pärs hjärta. Jag hörde att de avblåste helikoptern som var på väg.
Inom en kvart var huset fyllt av folk. Räddningstjänst, ambulans, polis – och grannar som höll de tre barnen sällskap.
Annika följde med Pär till sjukhuset, där han så småningom sövdes ner och kopplades till respirator.
– Jag stod i korridoren och tittade på Pär i ena änden medan jag försökte styra upp saker i telefonen, som att ringa hans jobb. Jag var nog fortfarande i chockläge.
Både Pär och Annika Wennman uppmanar alla att våga ringa 112 om något allvarligt händer – som ett hjärtstopp. "Larmoperatören var fantastisk, jag hade aldrig klarat göra så bra hjärt- och lungräddning utan deras guidning."
Malin Lövkvist
Minns inte något
Pär blev kvar på sjukhuset en dryg vecka – men han minns inte något av själva händelsen eller dagarna efteråt.
– Men det kanske är bra, då är man på ett sätt förskonad från traumat, säger han.
Det fanns inga varningstecken innan det hände.
– Jag levde ett vanligt liv och var hyfsat tränad. Och är man 48 tror man inte att man ska drabbas av något sådant här.
Nu har Annika utnämnts till Årets hjärt-lungräddare och paret vill öka medvetenheten kring hjärtstopp. För Annika var samtalet till 112 helt avgörande för att göra korrekt HLR.
– Men att vara förberedd är det viktigaste, så alla borde gå en HLR-kurs. Vem som helst kan drabbas av hjärtstopp, när som helst.
Utbildat 800 personer
De senaste åren har Upplands Väsby kommun arbetat för att fler ska överleva hjärtstopp, bland annat genom att utbilda personal och frivilligorganisationer.
– Bara det senaste året har runt 800 personer utbildats i HLR, säger Francisca Samuelsson som jobbar med trygghetsfrågor.
Det finns även ett antal hjärtstartare runt om i kommunen.
– Vi har nyligen bytt ut hjärtstartare i kommunhuset. Nu finns det en i receptionen och en på plan 8, säger Chanaka Jayawardana, som bland annat håller i HLR-utbildningar i kommunen.
Han säger att tiden är viktig när man hittar en medvetslös person.
– Vi lär ut att våga agera och göra något. Hellre att man ringer 112 en gång för mycket än en för lite.
Annika Wennman får utmärkelsen årets hjärt- och lungräddare efter att hon räddade livet på sin man Pär. Han fick hjärtstopp på natten hemma i huset
Malin Lövkvist
"Otrolig tur"
Efter hjärtstoppet har Pär fått en icd-dosa inopererad, en pacemaker som även kan fungera som defibrillator om hjärtat stannar.
– En sådan som fotbollsspelaren Christian Eriksen fick, så jag är i gott sällskap. Nu har livet gått tillbaka till det normala igen.
Hur tänker du kring det som hände?
– Att jag hade otrolig tur. Jag hade kunnat vara borta på konferens, ensam på ett hotellrum. Det tänker jag på i princip varje morgon och varje kväll. Stjärnorna stod rätt den natten, säger han.