När han med kollegorna, vännerna och kombatanterna Stefan Sporsén och Per Umaerus drog igång Viruspojkarna tidigt under pandemin 2020 var det för att underhålla både sig själv och andra. Trions musik – svenska örhängen med nyfyndiga texter – gav en viral sensation. I somras mötte de sin publik. Den 30 oktober blir det tack och hej på Lorensbergsteatern.
– Ja, nu får det vara bra, säger Henrik Wallgren, om allt som startade med videohälsningar på Facebook.
– Vi kommer ha med Galenskaparnas Claes Eriksson, men sedan lägger vi Viruspojkarna på hyllan.
Kvickt uppkommen
Ja, trion var en kvickt uppkommen tanke. Ungefär som det brukar vara för den kreative och rastlöse Henrik Wallgren. Han som svarar ja först och, kanske, tänker sedan.
– Ja, jag har alltid gjort det som har fallit mig in. Ofta kan det verka som om det är präglat av en stor lätthet. Men jag har aldrig velat krysta fram någonting, säger han.
– Så då vi – Per och Stefan – gör något ihop, som vi gjort från och till under 20 år, blir det intensivt. Vi är så otroligt olika med olika behov. Så träffas vi. Gör något. Sedan kommer panikkänslorna och då måste jag ut på havet. Sedan träffas vi igen.
Havet är något som sedan Henrik Wallgren var grabb har lockat. Så har han kunnat mönstra på ostindiefararen Götheborgs jungfrufärd 2006, men också seglat (ja, faktiskt) genom Nevadaöknen med the Windwagon 2012 (en resa som blev en tv-dokumentär). Men färden med vikingaskeppet, drakbåten "Harald Hårfagre" 2016 blev för mycket äventyr även för äventyraren Henrik Wallgren.
– Det var otroligt att det gick väl. Resan var alldeles för tokig och oansvarig. Men jag har lärt mig mycket av det. Jag har varit nära döden några gånger, men det här var på en helt ny nivå. Det var riktigt illa, säger han om resan som skulle ta sällskapet från norska Haugesund till Newfoundland.
Han pratar framför allt om den sista etappen mellan Grönland och den kanadensiska ostkusten.
–Vi drabbades av två orkaner, isberg och tekniska problem. Det handlade om fem, sex dygn utan räddning.
Etappen gjorde att Henrik Wallgren valde att hoppa av, väl framme i Kanada, för att komma hem till sin hustru, barn och barnbarn.
– Jag var arg på mig själv som utsatte mig och min familj för det här. Jag tror jag var en av få ombord som fattade vidden av hur illa ute vi var.
Sådde fröet
Strapatsen med "Harald Hårfagre" sådde fröet till hans nya roman, den dystopiska "Jättarnas frö".
– Jag har alltid varit svag för undergångsskildringar, har läst och sett allt, som filmer och återkommer alltid till det. Jag har gjort det i Oro, likaså när jag gjorde Futuredrome 2002. Det går i skov.
Han erkänner att utan hans roll som äventyrare hade boken varit svår att skriva.
– Jag tycker att jag är en främmande fågel. Något av en svensk Jack London. Jag känner mig helt out, säger han.
– Det finns många grymma kulturarbetare och äventyrare, men få som använder det.
Att förena det...?
– Exakt. Jag vet inte varför, men det kanske inte är så framgångsrikt. Men jag gör det för att det är kul.
