Ulla Silfverling, 89, är ute med dvärgpudeln Bruno i Båthöjden på tisdagsförmiddagen. Hon är bedrövad över skjutningen mot en dörr i radhusområdet på måndagskvällen.

– Vi är ju kända för att ha den bästa sammanhållningen. Vi bryr oss om varandra. Det är inte roligt alls.

Hon kallar sig själv grändpolisen eftersom hon måste gå ut med hunden tre gånger om dagen.

– När folk reser bort säger de: ”Ulla, du kan väl titta lite extra hos oss.” En gång hittade Bruno knark när vi var ute och gick som polisen kom och hämtade.

Skotthål i dörren som besköts på måndagskvällen.

Johan Kristensen

Två gripna

Klockan 22.47 på måndagen larmades polisen om skottlossningen i Båthöjden. De sökte och lyckades under natten gripa två personer. Båda anhölls senare av åklagaren misstänkta för mordförsök och grovt vapenbrott. Ingen människa skadades fysiskt.

Knappt tio timmar efter skjutning går Gilbert Ishaq, 44, med barnen Cherbel, 6, och Shimon, 2, längs Fisksätra allé till skola och förskola. 

– Det känns obehagligt. De måste sluta med de här skjutningarna – det har blivit Texas här i Sverige. Det är inte normalt.

Följer tonåringar till träning

En mamma berättar att hon eller hennes man alltid följer barnen till och från träningar trots att de äldsta börjar komma upp i tonåren.

– Det är nära, de skulle kunna gå själva – min son är stor. Men vi är rädda att något ska hända.

Aryan Zaman, 18, knuffar sin lillebror i en barnvagn på väg till förskolan. Han är också nedslagen av det som hänt.

– Jag försöker hålla mina syskon undan från det som händer. Hålla dem aktiva med sport och sådana grejer. Det är de bästa de kan göra.

”Jag försöker hålla mina syskon undan från det som händer”, säger Aryan Zaman, 18, tar sin lillebror till förskolan.

”Fridfullt för alla”

I Båthöjden kommer ungdomssamordnarna Jan Boman och Ola Jonsson körande i Polarna Nackas bil. Jan Boman vevar ner rutan.

”Det här är inte roligt alls”, säger Ulla Silfverling, 89, som går ut med dvärgpudeln Bruno, 12, i Båthöjden och möter sin svärson Jan Boman som jobbar som ungdomssamordnare i Polarna Nacka och hans kollega Ola Jonsson.

Johan Kristensen

– Hej! Vi är här för folk ska veta att vi finns och för att folk ska få hjälp och stöd – och det där är min svärmor, säger han och blickar mot Ulla Silfverling.

– Och jag är här för att det ska vara lugnt och fridfullt för alla människor, säger Ulla Silfverling.