En halvtrappa ner i en helt vanlig hyreslänga på Västervägen i Häggvik ligger Helena Hodells verkstad.

– Välkommen! Vill du ha kaffe? säger hon och ställer fram en av sina egenproducerade kaffemuggar.

Helena Hodell i verkstaden, med sitt mästarbrev i krukmakeri på hedersplats. När hon började med keramik hade hon längtat efter att få jobba med något som inte var papper eller något digitalt. "Att få göra något som man kan ställa i en hylla", säger hon.

Tomas Stark

Det var när hon i sin ungdom skulle studera italienska i Florens som hon helt plötsligt insåg vad hon vill göra.

– Och då hade jag inte ens haft närkontakt med leran än. Det bara kändes, det var märkligt och härligt att vara med om.

"Ett härligt ljus här"

Språkkursen byttes raskt ut mot en tvåårig drejteknisk utbildning på yrkeshögskola i Florens.

– Det var stora toscanska gubbar som gjorde stora krukor, och andra som dekorerade dem. Ett slags semi-industriell produktion. Det var inte så konstnärligt inriktat, men jag fick väldigt bra teknikträning, säger Helena.

Ett par år senare hittade hon lokalen i Häggvik och började arbeta som keramiker.

– Och nu har jag varit här i 25 år! Det trodde jag inte. Jag hade gärna haft helkaklat och kunnat spola av golvet men samtidigt är det ett härligt ljus här, fast det är i en källare.

Fint ljus i verkstaden, trots att det är en källare.

Tomas Stark

"Går inte att skynda fram"

Efter utbildningen i Italien har Helena gått flera kurser i design och formgivning, och även utvecklat det konstnärliga på egen hand.

– Att hitta sitt eget konstnärliga uttryck går ganska långsamt, det går inte att skynda fram.

Helena Hodells former är enkla och ger ett mjukt intryck. "Det är viktigt för mig hur objekten känns i handen", säger hon.

Ninnie Schröder

I dag gillar hon att röra sig mellan bruksobjekt och konst, föremål där det estetiska går före funktion.

– När jag började var bruksföremål lite fult medan konsten var fin och sattes på piedestal. Men jag ogillar egentligen att dela upp det. Extra kul är det när en relation uppstår mellan människa och bruksföremål. För många kan en kaffekopp bli en sorts vardagskompis som följer med hela livet.

Många lokala kunder

Helena är uppvuxen i Sollentuna och har bott här större delen av sitt liv.

– Mina lokala kunder är väldigt viktiga. Man bygger en relation och många återkommer år efter år.

Helena har även hållit kurser i drejning i tolv år, och över 300 elever har gått kurs i den lilla verkstan i Häggvik.

– Många upplever som en förälskelse i materialet, precis som jag själv kände och känner. En elev beskrev det som att hon har en älskare hon träffar en gång i veckan när hon går och drejar, säger Helena och skrattar.

De senaste åren har drejning blivit trendigt, men det är långt ifrån något ytligt, menar Helena Hodell. ”Det handlar om en önskan att sätta händerna i jorden och skapa något, att samspela med naturen om man så vill. Samma längtan som gör att det är populärt med trädgård och stickning tror jag”, säger hon.

Ninnie Schröder

Konstronda nästa helg

Ett regelrätt 25-årsfirande får vänta några månader, kanske till julhelgen då Helena ändå brukar vara i verkstaden.

Närmast väntar i stället Sollentuna Konstronda nästa helg, den 28–29 september, då Helena är en av över 40 lokala konstnärer som öppnar upp sina verkstäder och ateljéer.

I en helt vanlig hyresport i Häggvik, men en halvtrappa ner har Helena Hodell sin verkstad sedan 25 år.

Tomas Stark

– Mina barn kommer och hjälper mig och tar emot folk. Jag brukar sitta och dreja. Jag vill gärna visa alla nyfikna. Det här finns fortfarande kvar i vår kultur. Folk sitter och grejar med det här materialet, säger Helena.