Porslin skramlar i bakgrunden. Theo Melin Öhrström har tränat sedan klockan­ sju på morgonen och det är dags för lunch när Mitt i ringer upp.

– Nu ska jag äta ägg med spenat, avokado och kalkon. Vissa i laget äter kanske inte så nyttigt, men jag ser till att sköta maten, säger han.

Han är född och uppvuxen vid Sankt Eriksplan, men flyttade till Texas för tre år sedan för att spela amerikansk fotboll.

Målet är att bli den första svensken som någonsin gör ett avtryck i världens bästa liga, NFL.

Över 108 000 i publiken

Som 19-åring fick han ett stipendium och började spela för Texas A&M, ett av USA:s största college med över 70 000 elever. Här kretsar hela staden kring laget­ ”Aggies” matcher.

– Jag kommer ihåg första matchen, det var typ 108 000 i publiken. Hela laget­ sprang ut ur en tunnel och genom rök. Det var kväll, och hela arenan bara dånade. En galen känsla!

Det tog lite tid att hitta fotfästet på fotbollsplanen. Spelarna i USA är starkare­, snabbare och tacklar hårt.

I dag är han en av lagets viktigaste spelare i rollen som tight end.

– Det är en mångsidig position. Ibland behöver jag blocka någon som är två meter lång och väger 130 kilo, nästa spel kanske jag behöver springa mot någon som är jättesnabb. Det är mycket jag måste vara bra på.

Men trots att förra säsongen blev ett genombrott tjänar han inga pengar då hans visum inte tillåter det. Vissa lagkamrater kan däremot tjäna upp till motsvarande tio miljoner kronor på ett år.

– Folk tjänar absolut bra, men i NFL är det liksom tio gånger pengarna. Det är tråkigt, men jag sitter inte här och tycker synd om mig själv. Tänker jag på pengarna fokuserar jag på fel sak. Bara genom stipendiet som täcker allt blir man ganska bortskämd. 

Började träna på rasterna

Går allt vägen kan han värvas till proffsligan nästa år.

– Tittar man på lag det går bra för har de ofta en skicklig tight end. Man skulle kunna jämföra det med en väldigt pålitlig­ defensiv mittfältare.

Theo började spela fotboll redan som fyra­åring, och har spelat i både Norrtulls SK och Djurgården. Den amerikanska fotbollen upptäckte han på en familjeresa till Kalifornien. Han var runt 14 år, köpte med sig en boll hem och började träna med den under rasterna på Franska skolan. Därefter gick han vidare till Riksidrottsgymnasiet i Uppsala.

Gillar promenader

Flytten till USA blev något av en kulturkrock. I College station bor runt 200 000 personer och staden kan kännas rätt liten för någon som vuxit upp i Vasastan.

I dag är han dock hemmastadd och ses inte som ”svensken” längre.

– Men det är ju fortfarande galet hur annorlunda det är. Går man runt i Stockholm är det ingen främling som börjar prata med en, det händer ofta här. Jag spelar i fotbollslaget och folk vet vem jag är. Eftersom jag är svensk blir jag lite obekväm, men det är klart att det är ändå roligt.

Trivs du?

– Just nu funkar det, men jag hade nog inte kunnat bo här hela livet. Sedan får man se var fotbollskarriären tar en. Det skulle vara kul att bo i andra delar av USA. 

Vad saknar du mest från Vasastan?

– Att kunna gå överallt. Det är lite dumt kanske, men att bara kunna ta en promenad. Jag känner mig konstig bara jag står vid ett övergångsställe, för det är ingen annan som gör det! Här åker alla bil.

Finns det ställen i Vasastan som ligger dig särskilt varmt om hjärtat?

– När jag var liten spelade jag alltid fotboll på Johannesskolan i Roslagstull och så har jag tränat mycket på Norra reals fotbollsplan. Jag är väldigt tacksam över att ha fått växa upp i Vasastan. Det har varit fridfullt.