I Wikipediaartikeln om Thielska galleriet kan man läsa om hur den förmögne bankdirektören Ernest Thiel under 1890-talet började samla på konst i stor skala.
En Bruno Liljefors modell större blev startskottet och snart räckte de nio rummen i våningen på Strandvägen inte längre till.
Men i berättelsen om hur han lät Ferdinand Boberg rita villan på Blockhusudden för den växande samlingen saknas något. Eller rättare sagt någon.
– Bankmannen Ernest Thiel hade tillgång till kulturvärlden redan i sitt första äktenskap, men då var han blind för konsten. Det var hans andra hustru Signe Maria som introducerade honom för konstnärerna och fick honom att se, säger Sophie Allgårdh, intendent och programansvarig på Thielska galleriet.
Klimatdata blev draperi
Om detta, och andra exempel på konst som ett resultat av gemensamma krafter, handlar utställningen som inleder jubileumsåret 2025.
Här visas verk av såväl samtida duos som äldre konstnärspar.
– ”Tillsammans” utmanar föreställningen om det ensamma geniet. Konstnärer har alltid haft ett behov av att samarbeta med andra människor, säger museichefen Åsa Cavalli-Björkman.
Midnattssol. Studie från Nordlandet, av Anna Boberg. Lån från Nationalmuseum.
Bodil Karlsson
I en av salarna hänger Anna Bobergs målningar från Lofoten från sekelskiftet 1900. De ställs ut tillsammans med verk av Bigert&Bergström, som skildrar miljöer på samma breddgrader men med hundra år emellan.
Här har toppen av en smältande glaciär antagit formen av ett stearinljus, och grafer med klimatdata har blivit ett pärldraperi i en dörröppning.
– Information kan vara svår att förkroppsliga, men här måste du gå rakt genom den, säger Mats Bigert som utgör ena halvan av Bigert&Bergström.
Rescue Blanket for Kebnekaise (Inverted Space Molecule) av Bigert & Bergström, 2016
Urban Jörén
8 235 steg
Innan Thielska galleriet blev museum gick huset under namnet Villa Eolskulle. Här flyttade makarna Thiel in 1905, men deras tid i privatpalatset blev kort. Signe Maria flyttade ut redan 1912, och tre år senare dog hon, endast 45 år gammal.
Under lågkonjunkturen på 1920-talet sålde Ernest Thiel villan och samlingarna till staten. För att finansiera affären ordnades ett statligt lotteri, något som väckte en häftig debatt på den tiden.
– Det var många som undrade om staten verkligen skulle gå och och köpa ett privatpalats, säger Åsa Cavalli-Björkman.
Men så blev det. Och när museet väl öppnat gällde det att locka besökare till den något perifera platsen. 67:an hade ännu inte börjat trafikera rutten, men i en annons i Svenska Dagbladet från 1925 marknadsförs hålfotsinlägg som ett medel för att göra promenaden dräglig.
”En ung dam gick härom dagen från Gustaf Adolfs torg ut till det Thielska palatset och det visade sig, att hon för denna promenad använde 1 timme och 10 minuter samt tog 8 235 steg”.