I korridoren på Stureby vård- och omsorgsboende har några damer slagit sig ner i en soffa för lite snack med personalen. Annat var det för fem år sedan. Undersköterskan Asfaha Semere minns osäkerheten i början när pandemin bröt ut i Stockholm.
– Man visste inte riktigt hur man skulle bete sig, det kom nya bud och uppmaningar varje dag. En sak som gällde den ena dagen var inte aktuellt den andra.
90 personer bor på Stureby vård- och omsorgsboende.
Martin Svensson
När reglerna om att använda heltäckande skyddskläder kom fanns det utrustning på Stureby vård- och omsorgsboende, med demensinriktning, där han jobbar.
– Men de boende kände knappt igen oss med visir, munskydd, plastskynken och handskar. Det var jobbigt, framför allt för dem, säger Asfaha Semere, som för egen del inte kände någon större rädsla att bli sjuk under själva pandemin.
– Men efteråt har jag tänkt: borde jag har varit det? Jag har kollegor som blev sjuka och har sett vänner dö.
Svårt vid måltiderna
Asfaha Semere började jobba som undersköterska 1998 och har blivit kvar. Han beskriver sig som en servicemänniska och trivs med att jobba nära människor. Något som blev svårt under pandemin.
Det kom folk utifrån för att hämta dem som dött. Det var väldigt jobbigt att se, inte värdigt alls.
– När covid bröt ut fick man ju knappt röra vid människor. Vissa behöver pushas lite för att få i sig mat vid måltiderna. Men när det var som värst fick man som personal bara lämna över tallriken.
"Inte värdigt"
På boendet lägger de stor vikt vid att ingen ska behöva dö ensam.
– Det handlar om god omvårdnad. Då fick många göra det och det kom folk utifrån för att hämta dem som dött. Det var väldigt jobbigt att se, inte värdigt alls, säger Asfaha Semere.
Han känner sig tacksam för det stöd som personal inom vård och omsorg fick under pandemin. Samtidigt är han kritisk till att vårdboendet fått mindre resurser.
– Då var vi sex personer per avdelning, nu är vi fem. Den tidigare goda bemanningen var en del i att vi ändå klarade pandemin bra. Men vad fick vi för det?