"Jag saknar mina föräldrar. Mina kompisar säger att det är konstigt att jag gör det. Bor i familjehem nu. Det är helt okej. Blir inte slagen. Får mat."
Så säger ett barn i en ny rapport från Bris, som undersöker hur barn påverkas av att placeras i familjehem. Barnets berättelse är en av många som vittnar om en känsla av ensamhet.
Ensamheten handlar om att inte ha någon att vända sig till, någon som alltid finns där utan krav eller villkor. Men det handlar också om att känna sig ensam i sina känslor – att ingen annan riktigt förstår hur det känns att inte bo med sin familj.
Brist på familjehem
Förra året var 659 barn och unga familjehemsplacerade av Stockholms stad, varav 98 var nya placeringar.
Samtidigt som behovet av stöd är stort kämpar många kommuner med ett underskott av familjehem. Stockholms stad driver just nu en annonskampanj för att rekrytera fler familjer som kan öppna sina hem för barn i behov.
Enligt Anneli Öhrling, kurator på Bris och en av rapportens författare, är den första tiden i ett familjehem särskilt utsatt.
– En del barn kontaktar oss redan första kvällen i sitt familjehem. Många har tidigare haft dåliga erfarenheter av vuxnas omsorg och trygghet, säger hon.
Många frågor
Förutom att förhålla sig till ett nytt hem och sammanhang så funderar barnen också på små, vardagliga saker. Måste dörren till sovrummet vara öppen? Får man ta mer mat? Vem ska trösta en om man är rädd?
– Därför är det avgörande att vuxna anpassar sitt bemötande till barnets behov. Det är något som barnen själva efterfrågar.
På Bris mottagning i Stockholm erbjuds gruppstöd för familjehemsplacerade barn.
– Vi pratar en del om de dubbla känslorna, att både sakna sina föräldrar och vara arg på dem. När vi får sätta ord på det som har hänt är det lättare att förhålla sig till det och på sikt läka, säger Anneli Öhrling.
En viktig aspekt av träffarna är också att barnen inser att de inte är ensamma, fortsätter hon.