För majoriteten av Hammarby-supportrar är det oerhört viktigt att ständigt framhäva kopplingen och kärleken till Södermalm.
Budskapet av tillhörigheter till stadsdelen framgår av otaliga ramsor, tifon, stickers på lyktstolpar, forum etc; som en del av klubbens supporterkultur.
Jag ställer mig dock frågande till hur mycket denna kultur faktiskt på riktigt värnar om sitt älskade Södermalm under den årliga supportermarschen.
Den kärlek man strör omkring sig yttrar sig genom otaliga offentliga urineringar i rabatter, trappor och på trottoarer, ölburkar och vinflaskor som slängs till höger och vänster, parkerade cyklar som välts omkull och tonvis med skräp efter snusprillor, vimplar, bangers och dylikt som lämnats på marken till sitt öde.
Som ett slagfält lämnades Götgatan efteråt, som någon annan förväntas städa upp.
"Kostar mer än det smakar"
Man kan också fråga sig hur rimligt det är ur samhällssynpunkt att flera av de största gatorna i stadsdelen stängs av helt för all form av trafik, tunnelbaneuppgångar blockeras och stängs igen, busslinjer dras om, flera polisbilar och ordningsvakter behöver närvara.
Det blir ganska uppenbart att det nog kostar betydligt mer än vad det smakar och faktiskt tillför stadsdelen, den stadsdel som man så uttryckligen säger sig bry sig om.
Jag är absolut ingen motståndare av sport eller supporterkulturen, tvärtom väl insatt och förespråkare av det, men jag är också skattebetalare och Södermalmsbo som hellre ser en stadsdel som inte plöjs ner och uppskattar besparingar av de resurser vi har så ont om.
Om man nu måste fira invigningen av säsongen med en marsch, gör det åtminstone lite snyggt på det man kallar hemmaplan.
Don’t shit in your own backyard, som man säger.